Liquor Baby

Väldigt mycket kultur handlar om hur mycket lättare livet blir när man lär sig ta ansvar för sina egna handlingar. Men varför har vi byggt ett samhälle där alla andra ska ta ansvar för just dina handlingar? Alla ska kollektivt vara varandras förmyndare.

Jag tror det beror på att ni är sånna självrättfärdiga, uttråkade jävla as. Ni har så jävla tråkigt att det enda sättet att få bort fokus från vilka jävla själlösa svarta hål till människor ni är, är att försöka hjälpa andra i nöd. Människor som uppenbart själva satt sig i sina egna situationer. Som aldrig kommer lära sig ta ansvar för någonting tills den dagen de inser att alla är fullkomligt likgiltiga inför allt de har att ta och tillföra världen.

Ni diskuterar alltid efter ett perspektiv där människoliv har värde. Vart ligger er faktagrund för det? Alltid denna desperata utgångspunkt där ni rent rationellt måste ha mening, värde och struktur. Enda anledningen till att ni drömt ihop det där är att ni är fullkomligt livrädda för att allt som existerar kanske bara är ett hav av kaos där ingenting någonsin spelat någon roll för någon, eller något. Är det verkligen så jävla farligt?

Kanske är det dags för många av er att inse att även om livet är lika meningslöst som när någon sitter och bränner tändstickor av ren uttråkning, så kan saker kännas helt ok. Ni behöver inte altruism, religion, samhälle, makt eller vardagsdrama. Kanske behöver ni bara sätta er ner och vara ok med att bara existera. Kanske då kan ni inse vilka äckliga jävla monster ni är som hela tiden sätter er över och ska bestämma över andra människor. Varenda jävla dag i era patetiska liv.

Undra vad jag lämnat kvar. Eller vad jag sprungit ifrån.

Jag känner mig starkare nu. Med undantag för ikväll. Men jag har tappat mitt tålamod. Nu är det en tidsfråga tills det exploderar. Pang Pang. Ni kommer veta när splittret träffar er.

Det går över tills du gifter dig, sa alltid mor. Jag tyckte alltid hon var så osympatisk. Till exempel när jag badat i brännässlor. Jag behövde kylbalsam, inte en livsläxa.

Det finns inget vi, tyvärr. Din rygg är som vackrast på väg ifrån vart jag än är. Ju längre bort destu lenare blir din hy. Den får ett gyllenne skimmer, färdas in genom min fantasi och förvandlas till åtrå. Men du kommer aldrig se hur jag sträcker på mig i min säng. För om du vore här skulle jag se hur ful du är.

Och nu när framtiden börjat dra i den ihoprullade väv som är mitt liv, bleknar färgerna, och jag vill välta mitt stafli. Skriken som ekar i min studio föder skratt hos ett par som röker utanför min dörr. När jag förbannar både världen och min satans idioti.

"komiker måste skratta för att inte gråta" hörde jag jay-z säga i det dära skavlan. Men jag tycker det är ännu konstigare att folk gapskrattar när Johan Glanz bara säger som det är.

Det känns som en ganska skön höst ändå. Stundom trivs jag ganska bra. Jag gillar min lägenhet. Jobbet känns helt okej. Speciellt i kombination med lite musicerande med mig själv här på kvällarna. Det finns många bra skivor att njuta av. Diset som lagt sig över staden den senaste veckan har gett mig ett sorts romantiskt skimmer. Det var längesen jag såg det. Och jag har nog aldrig sett det riktigt såhär nykter.

Det är klart, det är jobbigt när saker faktiskt krävs av mig som i dessa dagar. Det hade vart skönare om det krävdes något av mig i delar av mitt liv jag verkligen brydde mig om på riktigt. Men ibland måste man vara glad för det lilla man får i knät för att ha energi kvar att engagera sig i det viktiga. På riktigt, på riktigt.

När jag promenerar hem lyser det i era fönster. Så jag vet att ni säkert är där. Ni lever i det tysta. Trots att en maskin invaderat era hem och för er ut i världen så lyser det.

Jag är inte nyfiken på vad som händer där inne. Jag är nyfiken på varför det inte händer något här ute. Jag har heltäckande hörlurar och väljer vilka ljud som entrar mig. Jag ser världen bakom slipade glas, för extra skärpa. Och när jag stänger dörren bakom mig i säkerheten av mitt hem, så immar glasen igen och min lampa lyser för er.

Jonas säger (22:32):
vad är du intresserad av?
Em säger (22:32):
inget?

Jag förstår inte. Jag är intresserad av allt. Människor, mat, musik, film, böcker, architektur, foto... Fan det finns tusen roliga grejjer att gräva ner sig i. Är man trött på det kan man gräva ner sig i varandra.

Ni kallar mig gnällig, ni kallar mig upprepande och tråkig. Men vad fan tillför ni? Jag hoppar genast på nya samtalsämnen, vad ni än vill prata om. För helvete, någonting. Jag är där. Jag gör allt. Jag vill utveckla er. Jag vill vara till lags. Jag vill ha utbyte. Jag vill kommunicera.

SNÄLLA! STÅNGA MIG! GÖR NÅNTING!

Jag skrev ett längre inlägg men jag tog bort det.

Det handlade om att det var lördag kväll och att det är bäst att vara ensam och lyssna på musik. Det var fånigt. Det här var med fånigt men jag orkar inte skriva ett till.

Ho ho ho, ha ha ha.

Väggarna är hårda.

"Här är symtomen!  Man kan ha ett eller flera: Trötthet, yrsel, huvudvärk, irritation, blekhet, lätt depression, okoncentration, hjärtklappning, lätt andfåddhet, försämrat minne. "
Rätt så bra sammanfattning av livet, wouldn't u say?

Sådär sa min kollega Michael just. Jag kanske har järnbrist igen. Det är rätt nice att vara hypokondriker. Hmm jag kanske borde köpa någon typ av brustablett. Tänker ju inte gå till doktorn och fråga iaf. 120kr i sjön!

Kärlekslåtar till Mary Jane avslutar denna onsdag.

Tänkte redogöra en liten önskelista inför framtiden.

1. Ett hus ute i skogen
2. Bil
3. Ihopsparade pengar
4. Karaktär nog att hålla mig undan

Om några år kanske ekonomin tillåter ett liv med möjligheter. Om man lyckas genomleva åren på lagret som samhället tvingar på en.

Man har aldrig rätt om någon. Man tvingar fram framtiden från en förutfattad mening.

Hejdå döden. Hej ensamheten. Och jag vet att du gömmer dig, din luriga jävel.

Ja man kunde tydligt se att han var död, ty han släppte ingen in på livet. Och när han försökte var de alla döda. De höll alla med varandra, när vinden viskade genom löven, att han, han som stod där ibland dem skulle bort.

/Jonas

Vad man än väljer att göra, finns det en mall för hur man gör det korrekt. Och visst förstår man det till en viss del, tills det börjar gå över i absurdum. "Hur är jag en rebell?", "Hur är jag en reaktionär?" "Hur håller man på bästa sätt med?".

Även de som sticker ut ur mängden är rädda för andra som sticker ut. Det formas gärna grupper av människor. Kollektiva antireaktioner. När man inte delar samma antireaktion är man farlig och subjekt för förnedring, ifrågasättande. Allt för att föra dig in i en grupp.

Jag ser bilder framför mig av brännmärkt boskap. Människor i långa led. Ni vet klassikerna. Och jag börjar inse att det största problemet är att folk som piskar oftast inte vet om det. Kanske gör även jag detta? Vad gör jag egentligen varje gång jag öppnar munnen och säger vad jag tycker? Är det ett sätt att sätta dig på plats? Leda dig in på rätt spår? Även om jag alltid talat emot konformitet. Har jag då bara piskat dig tillbaka in i antikonformitetens breda led?

Det blir svårare och svårare destu mer man tänker i banor reaktion/antireaktion och orsak/verkan att ens öppna munnen.

Den senaste tidens catharsis jag fått kämpa med har varit tung och jag kan fortfarande inte förhålla mig till flera av de saker ni vänner sagt. Ni har fått det att låta som att det finns ett ideal jag inte levt upp till. Jag har aldrig velat leva upp till något i hela mitt liv. Jag vill inte föregå med ett exempel där någon behöver leva upp till något.

/Jonas

Funderar på att försöka trycka en t-shirt med nån snazzy tryck: "Ur funktion, men snälla försök igen imorgon."

Jag vill bara bli bra i halsen så det känns bekvämt att sjunga igen. Jag har landat i "det är mest synd om mig i världen"-fällan som man lätt gör när hela ansiktet är fyllt med snor. Det känns så jävla olägligt för jag är så jävla pepp i sinnet. Vill göra massa grejjer, men jag saknar både pengar och hälsa. Jag hoppas att det löser sig snart.

jag gjorde en muppig playlist med filmlåtar jag gillar.

nick drake - family tree var visst en spännande skiva.

/Jonas

Jo, nog sa mamma till mig att jag skulle vara artig.  Men att vara artig med en tveksamhet är att vara riktigt jävla otrevlig har jag insett.

En bekant, du egentligen inte riktigt känner kommer in i samma affär som du är i. Ni hejjar så fort ni ser varandra och kostar på er ett leende var. När den ene går ut säger den "Hejdå".

Trevligt!

En bekant, du egentligen inte riktigt känner kommer in i samma affär som du är i. Du undviker hans blick och hoppas att han inte såg dig. När det blir uppenbart för er båda att ni vet att ni båda är där kommer ett ansträngt "Hej!". Som möts av ett ännu mer ansträngt "halloe" på bredaste boråsdialekt. Sedan smyger du ur butiken.

Otrevligt!

Säger givetvis inget annat än att "It takes two to tango"

/Jonas

Ja, det dagliga arbetet var slut vid 11.30 så sista 1½ var mest chill. Promenerat en hel del idag, ställt en boll i boråshallen, fått tillbaka min skateboard och lyssnat på ett rep med alhambra. Nytt boråsband som blandar gammelsurf med penta-harv och småfinesser. Blir rätt svängigt faktiskt.

När ska vi göra ollies, du och jag?

Vad köper man när ens syster fyller 31?

Hur slutar man se det snea i hur folk ser en?

Jag är rätt trött nuförtiden. Vi hoppas att det går om?

Fan fan fan. Många kramar

/Jonas

Om det torkat i din musiksamling. Kör då Rick James - Mary Jane, Scissor Sisters - Mary, Dj Shadow - Erase you.
Om det torkat i brödet. Lägg då "Vitlöksmajonäs" på.
Om det torkat i dina ögon. Se då Elefantmannen av David Lynch.

Nu har jag börjat dra i trådar, och repar all min lediga tid. Ensam med min fürch tills min hals svider och mina fingrar blöder.

Nu jävlar!

/Jonas

ett sinne som ett svart kärr.
inte en ring på vattnet
en enda vacker avspegling
sålänge ljuset skiner genom träden
som vaktar det eviga lugnet

vackrast är nog kvällen
då världen har en chans
att färga sinnet rosa
av himmelens romans

men nu när ljuset gömt sig
och träden sover djupt
har vattnet glömt de färger
som färgat det förrut.

älvorna som dansar, drömmer långt härifrån

från ett sinne som är svart
och svarar som det ser
hur kan det bli något annat
ni ger det inget mer

/Jonas

Jag vill bara dela med mig av denna godbit. Inga konstigheter, men en hel del snusk.

Ladies and gents, the unloveable: Frank Zappa



/Jonas

Få saker får mig att koka innombords så mycket som feminismdebatter. På något konstigt sätt lyckas det alltid reta upp mig till ett tillstånd av direkt ursinne över hur jävla korkat vårat samhälle är. Denna gången triggades det av en youtube-video en kvinnlig bekant postat i sin status update.



Paulo Roberto börjar prata om hur han är militant antifeminist lika mycket som det finns militanta feminister. Det är början på en rad av korkade ordval han gör som genast skapar en "vi och dom"-känsla till. Även om hans argument i grunden är liberala och uppfriskande så gör hans ordval och ton att ingen som kallar sig feminist någonsin kommer ta honom på allvar.

Tyvärr lika lite som jag tar på allvar när majoriteten av de feminister jag hört tala och själv diskuterat med pratar.

Det enda som jag, Paulo Roberto och FI har gemensamt är att vi alla säger att vi är för jämnställdhet. Och på något sätt lyckas det alltid hamna ur fokus. Vi tycker alla tre egentligen precis likadant om den viktigaste frågan.

Men FI och Paulo Roberto är så upptagna med att bråka om det är ok för föräldrar att klä sina barn i blått och rosa, sexism på dagis, pappaledigt, mäns kollektiva skuld osv. Att det inte hörs ett pip om hur många kvinnor som blir slagna av sina män, eller att kvinnor fortfarande inte har lika lön för lika arbete. Det nämns inte ens, det är inte ens en fotnot.

Era jävla idioter kan ni inte sluta bråka med varandra så det blir någon ändring någon gång.

Ni diskuterar genusvetenskap istället. En pseudovetenskap med lika stor grund i vetenskap som astrologi. Men jag förstår nog varför ändå. Det är ju mer intressant att läsa om. Våld i hemmet har man ju rätt bra koll på redan liksom?

"jamen vi måste diskutera genus för att långsiktigt kunna göra något åt de här problemen" säger feministen. Och jag tycker det är ett sånt jävla skitsnack. Barn lär sig av vuxna. När jag var liten såg jag hur man behandlar varandra i ett förhållande genom att titta på mina föräldrar. Det är inte något frivilligt för ett barn. I alla mina förhållanden i mitt liv kommer jag lida av samma problematik som de gjorde. Jag säger inte att det är något absolut men sannolikheten finns där. Likadant som någon som är uppväxt i ett hem fyllt av våld löper större risk att föra det vidare.

Det jag känner att jag kan göra, är att göra mitt bästa för att behandla mina medmänniskor så bra jag kan, så att alla runtomkring mig blir såpass glada, att de behandlar alla runtomkring sig så bra de kan.

Tyvärr är "så bra jag kan" ganska dåligt. Men hey, jag kan säga att jag försöker. Kan du?

Igår lyssnades det igenom extremt mycket bra musik och åts sjukt god mat.  Men lika gött och roligt som det var har jag tråkigt idag. Universum fungerar.

Livet är hysteriskt. Snurrande bollar.

Jag har inte gjort något spännande idag, inte sett något spännande idag. Rätt ospännande. Så jag kan inte skriva om något spännande. Kanske om jag haft bra fantasi hade jag kunnat hitta på något mer spännande än att skriva om ospänning. Om jag drar ut på detta stycke litet till, liksom tar mig friheten att slösa med er tid så kanske jag kan klämma in ordet spännande så många gånger så det blir "roligt". Ungefär lika "roligt" som att enda anledningen till att aftonbladet skriver om Anna Anka är för att det är tacksamt att göra ordvitsar med. Och att jag nu nämt hennes namn får mig att känna mig rentav smutsig om mina små skrivfingrar. Förlåt!

Go'natt

/Jonas

Kikade precis om en gammal klassiker, "American Psycho". Kul att även andra gången jag ser den får jag en sorts uppenbarelse av slutraderna.

Funderade sen lite över hur mycket jag försökt konfrontera mig själv genom åren med sanningar om mig själv. Grävt i de blodigaste av hål för att försöka hitta någonting i mig att jobba med. Hur allting kommer tillbaka till samma smärta. Och det spelar ingen roll.

Jag är samma jag. Samma styrka, samma osäkerhet.

Har vi blivit junkies för uppenbarelser? Vi avnjuter historier, sanna som fiktiva som får oss till ett moment av "aha" och upplever en känsla av hur vi borde göra för att bli lite bättre. Sen går vi och lägger oss, vaknar morgonen efter och fortsätter i samma gamla spår.

"Jag har bara ett liv, jag ska aldrig slå ihjäl en till sekund", sen sitter jag och SPELAR DATASPEL?!?

"Jag vet att jag kan" upprepar jag som ett mantra. Och fortsätter tvivla på mig själv.

Är detta drag hos någon som aldrig lyckas uppfylla sina drömmar? Snälla säg att det inte är så. Snälla säg att jag klarar allt jag vill göra.

/Jonas