AHA! Eller?

Kikade precis om en gammal klassiker, "American Psycho". Kul att även andra gången jag ser den får jag en sorts uppenbarelse av slutraderna.

Funderade sen lite över hur mycket jag försökt konfrontera mig själv genom åren med sanningar om mig själv. Grävt i de blodigaste av hål för att försöka hitta någonting i mig att jobba med. Hur allting kommer tillbaka till samma smärta. Och det spelar ingen roll.

Jag är samma jag. Samma styrka, samma osäkerhet.

Har vi blivit junkies för uppenbarelser? Vi avnjuter historier, sanna som fiktiva som får oss till ett moment av "aha" och upplever en känsla av hur vi borde göra för att bli lite bättre. Sen går vi och lägger oss, vaknar morgonen efter och fortsätter i samma gamla spår.

"Jag har bara ett liv, jag ska aldrig slå ihjäl en till sekund", sen sitter jag och SPELAR DATASPEL?!?

"Jag vet att jag kan" upprepar jag som ett mantra. Och fortsätter tvivla på mig själv.

Är detta drag hos någon som aldrig lyckas uppfylla sina drömmar? Snälla säg att det inte är så. Snälla säg att jag klarar allt jag vill göra.

/Jonas

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0