Det har spårat ur, håret brinner.
Även om en låga slocknar så lämnar den en tid av glöd. När glöden dör är något förkolnat. När vinden blåser, när regnet faller, när fötter trampar. Där ligger det, och med tiden tar minnet slut.
Ingenting kan rädda.
Det är bara desperation kvar. För tiden är både skön och hemsk, oviss men framförallt fullkomligt oöverskådlig. Den bara är där som den puls som en gång skrämde dig till panik.
Alla är rädda.
Och visst upprepar det sig. Aldrig igen, sa jag. Jag kan ha fel, sa jag. Där dog jag. Där öppnas fönstret på glänt. Åter igen färdas jag. Upp och ner för trappor med ovissheten. Och jag lämnade nog aldrig marken. Jag glömde vad som är upp och vad som är ner. Jag sa det inte först. Jag sa det igen.
Rädd ända ner mot trädets rot.
Där bränslet tryter. En sista vind av syre. Fast i respirator. Ner i mina lungor. På vägen ut görs inget ljud. Min tystnad mot sorlet från er rädslovädran. Glöden upprepar sig. Nog för att det ska bli rätt. Men sen. Det tar aldrig slut. Ni brinner. Det blåser. Det växer. Allt snurrar. Ni drar er. Jag Drar mig. Det blåser. Jag vacklar. Men sen? Igen?
Ingenting kan rädda.
Det är bara desperation kvar. För tiden är både skön och hemsk, oviss men framförallt fullkomligt oöverskådlig. Den bara är där som den puls som en gång skrämde dig till panik.
Alla är rädda.
Och visst upprepar det sig. Aldrig igen, sa jag. Jag kan ha fel, sa jag. Där dog jag. Där öppnas fönstret på glänt. Åter igen färdas jag. Upp och ner för trappor med ovissheten. Och jag lämnade nog aldrig marken. Jag glömde vad som är upp och vad som är ner. Jag sa det inte först. Jag sa det igen.
Rädd ända ner mot trädets rot.
Där bränslet tryter. En sista vind av syre. Fast i respirator. Ner i mina lungor. På vägen ut görs inget ljud. Min tystnad mot sorlet från er rädslovädran. Glöden upprepar sig. Nog för att det ska bli rätt. Men sen. Det tar aldrig slut. Ni brinner. Det blåser. Det växer. Allt snurrar. Ni drar er. Jag Drar mig. Det blåser. Jag vacklar. Men sen? Igen?
min lilla stuga vid vattnet
Jag undrar vart den ligger och väntar. Där ni vet, där kvällsolen strimlar den trötta genom röken som yr ur munnen. En gång fanns där en gräsmatta. En gång fanns där en familj med en ansvarsfull fader. En fader som aldrig låtit sin bil rosta sönder och sjunka ner i marken bara för att översköljas av vegitation.
Jag hoppas, en dag kan jag vakna på morgonen och mödosamt skotta min väg genom snöns kalla helvete för att kunna ta mig till affären och möta alla äckel jag hatar som tillförser mig med vad jag behöver. Men då kanske bara någon gång i veckan. Sen kan jag vältra mig i mitt ljudlandskap jag byggt. Min egna kokong i erat virrvarr av trådar. En hit och en dit. Men ingen till mig.
Jag hoppas, en dag kan jag vakna på morgonen och mödosamt skotta min väg genom snöns kalla helvete för att kunna ta mig till affären och möta alla äckel jag hatar som tillförser mig med vad jag behöver. Men då kanske bara någon gång i veckan. Sen kan jag vältra mig i mitt ljudlandskap jag byggt. Min egna kokong i erat virrvarr av trådar. En hit och en dit. Men ingen till mig.
