Make love, not genusdebatt
Få saker får mig att koka innombords så mycket som feminismdebatter. På något konstigt sätt lyckas det alltid reta upp mig till ett tillstånd av direkt ursinne över hur jävla korkat vårat samhälle är. Denna gången triggades det av en youtube-video en kvinnlig bekant postat i sin status update.
Paulo Roberto börjar prata om hur han är militant antifeminist lika mycket som det finns militanta feminister. Det är början på en rad av korkade ordval han gör som genast skapar en "vi och dom"-känsla till. Även om hans argument i grunden är liberala och uppfriskande så gör hans ordval och ton att ingen som kallar sig feminist någonsin kommer ta honom på allvar.
Tyvärr lika lite som jag tar på allvar när majoriteten av de feminister jag hört tala och själv diskuterat med pratar.
Det enda som jag, Paulo Roberto och FI har gemensamt är att vi alla säger att vi är för jämnställdhet. Och på något sätt lyckas det alltid hamna ur fokus. Vi tycker alla tre egentligen precis likadant om den viktigaste frågan.
Men FI och Paulo Roberto är så upptagna med att bråka om det är ok för föräldrar att klä sina barn i blått och rosa, sexism på dagis, pappaledigt, mäns kollektiva skuld osv. Att det inte hörs ett pip om hur många kvinnor som blir slagna av sina män, eller att kvinnor fortfarande inte har lika lön för lika arbete. Det nämns inte ens, det är inte ens en fotnot.
Era jävla idioter kan ni inte sluta bråka med varandra så det blir någon ändring någon gång.
Ni diskuterar genusvetenskap istället. En pseudovetenskap med lika stor grund i vetenskap som astrologi. Men jag förstår nog varför ändå. Det är ju mer intressant att läsa om. Våld i hemmet har man ju rätt bra koll på redan liksom?
"jamen vi måste diskutera genus för att långsiktigt kunna göra något åt de här problemen" säger feministen. Och jag tycker det är ett sånt jävla skitsnack. Barn lär sig av vuxna. När jag var liten såg jag hur man behandlar varandra i ett förhållande genom att titta på mina föräldrar. Det är inte något frivilligt för ett barn. I alla mina förhållanden i mitt liv kommer jag lida av samma problematik som de gjorde. Jag säger inte att det är något absolut men sannolikheten finns där. Likadant som någon som är uppväxt i ett hem fyllt av våld löper större risk att föra det vidare.
Det jag känner att jag kan göra, är att göra mitt bästa för att behandla mina medmänniskor så bra jag kan, så att alla runtomkring mig blir såpass glada, att de behandlar alla runtomkring sig så bra de kan.
Tyvärr är "så bra jag kan" ganska dåligt. Men hey, jag kan säga att jag försöker. Kan du?
Paulo Roberto börjar prata om hur han är militant antifeminist lika mycket som det finns militanta feminister. Det är början på en rad av korkade ordval han gör som genast skapar en "vi och dom"-känsla till. Även om hans argument i grunden är liberala och uppfriskande så gör hans ordval och ton att ingen som kallar sig feminist någonsin kommer ta honom på allvar.
Tyvärr lika lite som jag tar på allvar när majoriteten av de feminister jag hört tala och själv diskuterat med pratar.
Det enda som jag, Paulo Roberto och FI har gemensamt är att vi alla säger att vi är för jämnställdhet. Och på något sätt lyckas det alltid hamna ur fokus. Vi tycker alla tre egentligen precis likadant om den viktigaste frågan.
Men FI och Paulo Roberto är så upptagna med att bråka om det är ok för föräldrar att klä sina barn i blått och rosa, sexism på dagis, pappaledigt, mäns kollektiva skuld osv. Att det inte hörs ett pip om hur många kvinnor som blir slagna av sina män, eller att kvinnor fortfarande inte har lika lön för lika arbete. Det nämns inte ens, det är inte ens en fotnot.
Era jävla idioter kan ni inte sluta bråka med varandra så det blir någon ändring någon gång.
Ni diskuterar genusvetenskap istället. En pseudovetenskap med lika stor grund i vetenskap som astrologi. Men jag förstår nog varför ändå. Det är ju mer intressant att läsa om. Våld i hemmet har man ju rätt bra koll på redan liksom?
"jamen vi måste diskutera genus för att långsiktigt kunna göra något åt de här problemen" säger feministen. Och jag tycker det är ett sånt jävla skitsnack. Barn lär sig av vuxna. När jag var liten såg jag hur man behandlar varandra i ett förhållande genom att titta på mina föräldrar. Det är inte något frivilligt för ett barn. I alla mina förhållanden i mitt liv kommer jag lida av samma problematik som de gjorde. Jag säger inte att det är något absolut men sannolikheten finns där. Likadant som någon som är uppväxt i ett hem fyllt av våld löper större risk att föra det vidare.
Det jag känner att jag kan göra, är att göra mitt bästa för att behandla mina medmänniskor så bra jag kan, så att alla runtomkring mig blir såpass glada, att de behandlar alla runtomkring sig så bra de kan.
Tyvärr är "så bra jag kan" ganska dåligt. Men hey, jag kan säga att jag försöker. Kan du?
Ett minnesvärt blogginlägg
Igår lyssnades det igenom extremt mycket bra musik och åts sjukt god mat. Men lika gött och roligt som det var har jag tråkigt idag. Universum fungerar.
Livet är hysteriskt. Snurrande bollar.
Jag har inte gjort något spännande idag, inte sett något spännande idag. Rätt ospännande. Så jag kan inte skriva om något spännande. Kanske om jag haft bra fantasi hade jag kunnat hitta på något mer spännande än att skriva om ospänning. Om jag drar ut på detta stycke litet till, liksom tar mig friheten att slösa med er tid så kanske jag kan klämma in ordet spännande så många gånger så det blir "roligt". Ungefär lika "roligt" som att enda anledningen till att aftonbladet skriver om Anna Anka är för att det är tacksamt att göra ordvitsar med. Och att jag nu nämt hennes namn får mig att känna mig rentav smutsig om mina små skrivfingrar. Förlåt!
Go'natt
/Jonas
Livet är hysteriskt. Snurrande bollar.
Jag har inte gjort något spännande idag, inte sett något spännande idag. Rätt ospännande. Så jag kan inte skriva om något spännande. Kanske om jag haft bra fantasi hade jag kunnat hitta på något mer spännande än att skriva om ospänning. Om jag drar ut på detta stycke litet till, liksom tar mig friheten att slösa med er tid så kanske jag kan klämma in ordet spännande så många gånger så det blir "roligt". Ungefär lika "roligt" som att enda anledningen till att aftonbladet skriver om Anna Anka är för att det är tacksamt att göra ordvitsar med. Och att jag nu nämt hennes namn får mig att känna mig rentav smutsig om mina små skrivfingrar. Förlåt!
Go'natt
/Jonas
AHA! Eller?
Kikade precis om en gammal klassiker, "American Psycho". Kul att även andra gången jag ser den får jag en sorts uppenbarelse av slutraderna.
Funderade sen lite över hur mycket jag försökt konfrontera mig själv genom åren med sanningar om mig själv. Grävt i de blodigaste av hål för att försöka hitta någonting i mig att jobba med. Hur allting kommer tillbaka till samma smärta. Och det spelar ingen roll.
Jag är samma jag. Samma styrka, samma osäkerhet.
Har vi blivit junkies för uppenbarelser? Vi avnjuter historier, sanna som fiktiva som får oss till ett moment av "aha" och upplever en känsla av hur vi borde göra för att bli lite bättre. Sen går vi och lägger oss, vaknar morgonen efter och fortsätter i samma gamla spår.
"Jag har bara ett liv, jag ska aldrig slå ihjäl en till sekund", sen sitter jag och SPELAR DATASPEL?!?
"Jag vet att jag kan" upprepar jag som ett mantra. Och fortsätter tvivla på mig själv.
Är detta drag hos någon som aldrig lyckas uppfylla sina drömmar? Snälla säg att det inte är så. Snälla säg att jag klarar allt jag vill göra.
/Jonas
Funderade sen lite över hur mycket jag försökt konfrontera mig själv genom åren med sanningar om mig själv. Grävt i de blodigaste av hål för att försöka hitta någonting i mig att jobba med. Hur allting kommer tillbaka till samma smärta. Och det spelar ingen roll.
Jag är samma jag. Samma styrka, samma osäkerhet.
Har vi blivit junkies för uppenbarelser? Vi avnjuter historier, sanna som fiktiva som får oss till ett moment av "aha" och upplever en känsla av hur vi borde göra för att bli lite bättre. Sen går vi och lägger oss, vaknar morgonen efter och fortsätter i samma gamla spår.
"Jag har bara ett liv, jag ska aldrig slå ihjäl en till sekund", sen sitter jag och SPELAR DATASPEL?!?
"Jag vet att jag kan" upprepar jag som ett mantra. Och fortsätter tvivla på mig själv.
Är detta drag hos någon som aldrig lyckas uppfylla sina drömmar? Snälla säg att det inte är så. Snälla säg att jag klarar allt jag vill göra.
/Jonas
Hello? Goodbye? You know you made us cry.
Nya tveksamma erbjudanden, sjukdom, ovilja.
Det är inte ok att ha skrivkramp eller musikpaus när man aldrig skapat något. Då har man aldrig gjort något. En tanke formuleras gärna. Sen när den ska ut blir det helt tyst och skammen sprider sig. Ni hade hoppats på något. Äntligen något av värde ur min mun.
De senaste dagarna har jag lekt lite med mitt nya midibord. Inget överdrivet roligt har kommit ut ännu. Det är ganska roligt men jag påminner mig hela tiden om hur jävla dålig jag är. Sjukt ändå va man slår på sig själv. Hade någon spelat som jag, som inte var jag hade jag hyllat den till skyarna. Men mig själv kan jag sparka i könet hur hårt som helst.
Jag såg precis en dokumentär, "Jesus camp" på video google. Ni kan hitta den där. Den kristna högern i USA är tydligen en sak till att vara rädd för. De vill ha "One nation under god" på vår jord. Homogeniseringen har börjat med hjärntvätt av barn.
Som om jag bryr mig egentligen, alla är lika stora idioter. Hela tiden är det samma sak. Jag blir uppjagad av någon orättvisa eller sjukhet i samhället. Börjar på en arg harrang, bara för att inse halvägs att hela skiten är meningslös ändå, och avslutar halvdant.
Hela motivationen till att detta upprör mig är för det går ut över oss som inte har en psyksjuk illusion om att gud talar till någon. Vi kanske får sätta våra liv till på grund av deras rädsla för att livet skulle vara meningslöst. Men lika omotiverad blir jag när jag åter igen tänker på hur besviken även ni gör mig. Hur besviken jag gör mig. Vi kan alla likagärna dö, som den sorgliga hög skit vi kollektivt är.
Det har vart en fin morgon idag. Solen arbetar sig flitigt in genom fönstret. Kylen är full med mat och jag är svinhungrig.
Min kompis Raskolnikov tipsade mig idag om bandet "Department of Eagles" som jag gillar redan på en gång. Lite som tsatsiki, smakar fräscht och ger en dålig andedräkt.
Efter ni eventuellt lyssnat klart på den skivan så kolla på den här underbara filmen "The Station Agent" som handlar om en dvärg som gillar tåg, men blir tvungen att lära sig gilla kompanjoner.
Hittade även en poet häromdan. Rod McKuen. För att ni ska få lite mersmak så klistrar jag in ett litet utdrag från prosa kallad "Desire" Skriven 1958
"I have no special bed. I give myself to those who offer love. Can it be wrong? Lonely rivers going to the sea give themselves to many brooks in passing. So it is with me. Lonely. Till someone says the magic word... Hello."
/Jonas
Det är inte ok att ha skrivkramp eller musikpaus när man aldrig skapat något. Då har man aldrig gjort något. En tanke formuleras gärna. Sen när den ska ut blir det helt tyst och skammen sprider sig. Ni hade hoppats på något. Äntligen något av värde ur min mun.
De senaste dagarna har jag lekt lite med mitt nya midibord. Inget överdrivet roligt har kommit ut ännu. Det är ganska roligt men jag påminner mig hela tiden om hur jävla dålig jag är. Sjukt ändå va man slår på sig själv. Hade någon spelat som jag, som inte var jag hade jag hyllat den till skyarna. Men mig själv kan jag sparka i könet hur hårt som helst.
Jag såg precis en dokumentär, "Jesus camp" på video google. Ni kan hitta den där. Den kristna högern i USA är tydligen en sak till att vara rädd för. De vill ha "One nation under god" på vår jord. Homogeniseringen har börjat med hjärntvätt av barn.
Som om jag bryr mig egentligen, alla är lika stora idioter. Hela tiden är det samma sak. Jag blir uppjagad av någon orättvisa eller sjukhet i samhället. Börjar på en arg harrang, bara för att inse halvägs att hela skiten är meningslös ändå, och avslutar halvdant.
Hela motivationen till att detta upprör mig är för det går ut över oss som inte har en psyksjuk illusion om att gud talar till någon. Vi kanske får sätta våra liv till på grund av deras rädsla för att livet skulle vara meningslöst. Men lika omotiverad blir jag när jag åter igen tänker på hur besviken även ni gör mig. Hur besviken jag gör mig. Vi kan alla likagärna dö, som den sorgliga hög skit vi kollektivt är.
Det har vart en fin morgon idag. Solen arbetar sig flitigt in genom fönstret. Kylen är full med mat och jag är svinhungrig.
Min kompis Raskolnikov tipsade mig idag om bandet "Department of Eagles" som jag gillar redan på en gång. Lite som tsatsiki, smakar fräscht och ger en dålig andedräkt.
Efter ni eventuellt lyssnat klart på den skivan så kolla på den här underbara filmen "The Station Agent" som handlar om en dvärg som gillar tåg, men blir tvungen att lära sig gilla kompanjoner.
Hittade även en poet häromdan. Rod McKuen. För att ni ska få lite mersmak så klistrar jag in ett litet utdrag från prosa kallad "Desire" Skriven 1958
"I have no special bed. I give myself to those who offer love. Can it be wrong? Lonely rivers going to the sea give themselves to many brooks in passing. So it is with me. Lonely. Till someone says the magic word... Hello."
/Jonas
Du och jag är inte OK
Senaste veckan har varit rent kaos. Jag är så arg att jag knappt kan tänka klart. Det hela började i fredags då jag fick reda på att föreståndaren för johns replokal vräkt dem och tagit beslag på min gitarr. När jag sen ringde honom, svarade han inte förrens i måndags. då bara för att säga att han tänkte lämna tillbaka den när john betalar för byte av lås. Jag försökte då få honom att förstå att jag inte har med det att göra alls och att han vänligen skulle återlämna min egendom. Och han fortsätter vägra i två dagar till. När han då inte svarar i telefon så gick jag till polisen och anmälde honom för 'egenmäktigt förfarande'.
Idag fick jag ett sms där det stog: "det ligger en gitar här i källaren, kan den va din?" jag svarade och bad honom säga en tid då jag kunde hämta den. men då fick jag inget svar.
Jag förstår verkligen inte hur man kan bete sig såhär. Jag är liksom ledsen genom hela kroppen. Jag orkar inte vara arg. Det är inte i min natur. Jag vill bara tycka om alla. När jag var 13 insåg jag att jag inte kunde hålla på med något fysiskt som största intresse och dröm. Så jag sparade alla mina pengar för att sen köpa en gitarr när jag var 15. Sen dess har musiken varit hela mitt liv och allt jag tänker på. Sen kommer någon och tar min kärlek ifrån mig. Det lämnar ett sånt tomrum i mitt bröst att jag inte kan beskriva det. Mamma försökte säga att det ju faktiskt bara var ett föremål. Men ni kanske förstår att det lika mycket är en symbol.
Mitt mål i livet är att sprida gemenskap och förståelse. Tjuvar och lögnare provar mitt tålamod. Jag hoppas allt det här löser sig. Och att han inte förgiftat mig med sin äckliga närvaro för alltid. Jag skulle bli så besviken om en så liten man fick förstöra mig.
/Jonas
Idag fick jag ett sms där det stog: "det ligger en gitar här i källaren, kan den va din?" jag svarade och bad honom säga en tid då jag kunde hämta den. men då fick jag inget svar.
Jag förstår verkligen inte hur man kan bete sig såhär. Jag är liksom ledsen genom hela kroppen. Jag orkar inte vara arg. Det är inte i min natur. Jag vill bara tycka om alla. När jag var 13 insåg jag att jag inte kunde hålla på med något fysiskt som största intresse och dröm. Så jag sparade alla mina pengar för att sen köpa en gitarr när jag var 15. Sen dess har musiken varit hela mitt liv och allt jag tänker på. Sen kommer någon och tar min kärlek ifrån mig. Det lämnar ett sånt tomrum i mitt bröst att jag inte kan beskriva det. Mamma försökte säga att det ju faktiskt bara var ett föremål. Men ni kanske förstår att det lika mycket är en symbol.
Mitt mål i livet är att sprida gemenskap och förståelse. Tjuvar och lögnare provar mitt tålamod. Jag hoppas allt det här löser sig. Och att han inte förgiftat mig med sin äckliga närvaro för alltid. Jag skulle bli så besviken om en så liten man fick förstöra mig.
/Jonas
när leka gömme spårar ur
kom hit nu din vårtklädda vampyr
vandalisera min karaktär
jag skiter i allt nu
allt vad jag är
det dyra som jag anförskaffat
är ett måln av frenesi
ingenting finns däri, å nej absolut ingenting
tro mig när jag ljuger
det är allt jag vill säga egentligen
för kan jag lura dig
så kan jag kanske lura mig med
det vore väl bra ändå
det är väl vad ni vill?
om jag aldrig varit oförstådd?
om allt jag sagt var just intill
ingen vill höra
ingen vill se
ingen vill känna
den pil
som stannat mig nu
/Jonas
vandalisera min karaktär
jag skiter i allt nu
allt vad jag är
det dyra som jag anförskaffat
är ett måln av frenesi
ingenting finns däri, å nej absolut ingenting
tro mig när jag ljuger
det är allt jag vill säga egentligen
för kan jag lura dig
så kan jag kanske lura mig med
det vore väl bra ändå
det är väl vad ni vill?
om jag aldrig varit oförstådd?
om allt jag sagt var just intill
ingen vill höra
ingen vill se
ingen vill känna
den pil
som stannat mig nu
/Jonas
I hagnesta hill bland de identiska husen
Nu börjar det ta slut på riktigt. Fyll Cafe Viskan några eftermiddagar till.
Ja, man märker nu hur hösten är på intåg. Barnen leker på bäckäng, folk tittar på tv istället för att umgås på kvällarna, det pratas om vita helger för vissa samtidigt som andra tar i som aldrig förr. De tappra som vägrar tappa taget samman med de som inte har kan släppa.
Grattis Trägårn som nu blivit borås enda 18-ställe. Vilken storstad vi bor i va...
På tal om tv så har jag ambitiöst nog, trots att jag inte har någon tv, sett de tre första idolavsnitten. Och jag önskar jag hade fler händer så jag kunde ge skiten fyra tummar ner. Hur tråkiga är folk egentligen? Så sitter folk och säger att juryn är för snäll... Är ni döva? Även de som kommer vidare till slutaudition har ju alla sugit. Ingen nyans, skitdålig time, naturlig rytm i rösten? Var är kvalitén? Måste väl ändå finnas folk som bara öser på?
Jag vet vad ni tänker nu och svaret är att jag är en sucker för auditions. Det pirrar i magen att se folk som är nervösa och söker bekräftelse.
/Jonas
Bloggar om samtiden
Ja, man märker nu hur hösten är på intåg. Barnen leker på bäckäng, folk tittar på tv istället för att umgås på kvällarna, det pratas om vita helger för vissa samtidigt som andra tar i som aldrig förr. De tappra som vägrar tappa taget samman med de som inte har kan släppa.
Grattis Trägårn som nu blivit borås enda 18-ställe. Vilken storstad vi bor i va...
På tal om tv så har jag ambitiöst nog, trots att jag inte har någon tv, sett de tre första idolavsnitten. Och jag önskar jag hade fler händer så jag kunde ge skiten fyra tummar ner. Hur tråkiga är folk egentligen? Så sitter folk och säger att juryn är för snäll... Är ni döva? Även de som kommer vidare till slutaudition har ju alla sugit. Ingen nyans, skitdålig time, naturlig rytm i rösten? Var är kvalitén? Måste väl ändå finnas folk som bara öser på?
Jag vet vad ni tänker nu och svaret är att jag är en sucker för auditions. Det pirrar i magen att se folk som är nervösa och söker bekräftelse.
/Jonas
Bloggar om samtiden
det postmoderna dilemmat
Benevolens och rättfärdighet. Att förlora sig själv. Stora tankar i ett litet utrymme. En enda strävan att skapa något viktigt. Något viktigt som kan förmedla benevolens och rättfärdighet.
Så präktigt att man spyr. Jag må vara benevolent, men jag har inte varit rättfärdig på länge. På så sätt har jag förlorat mig själv. Mig själv kanske blev något nytt. Men jag kan inte hjälpa att ana att neorosen föds i alla de svek man gjort av sig själv. Kanske även av svek andra gjort mot en.
Kemisk obalans, paranoia, depression, psykos, så många ord som ska hjälpa oss förstå varför vi gör som vi gör när vi inte gör som vi ska. Men varje gång vi rubricerar tankar som sjuka ifrågasätter vi fria viljan, och därmed ansvaret för våra handlingar. Något hela vårat samhälle är grundat på. Sviker man anvaret man har som människa blir man utkastad/inlåst. Det finns liksom inga obestridda bevis för att människan är en produkt av sin omgivning eller om den är en oberoende individ. Ska någon hållas ansvarig som individ eller ska alla hållas ansvariga som samhälle.
Jag är förvirrad. Allting känns så baserat på "loose facts". Någonstans i den här smörjan försöker jag hela tiden hitta anledningen till varför ingenting känns viktigt för mig längre. Och nu hatar jag mig själv för jag förolämpar hela världen genom att säga just det. Har ni förvandlat mig till vad jag är? Har jag gjort det? Har jag alltid varit som nu?
/Jonas
Kvasi-kunnig psykoanalytisk fysiker
Så präktigt att man spyr. Jag må vara benevolent, men jag har inte varit rättfärdig på länge. På så sätt har jag förlorat mig själv. Mig själv kanske blev något nytt. Men jag kan inte hjälpa att ana att neorosen föds i alla de svek man gjort av sig själv. Kanske även av svek andra gjort mot en.
Kemisk obalans, paranoia, depression, psykos, så många ord som ska hjälpa oss förstå varför vi gör som vi gör när vi inte gör som vi ska. Men varje gång vi rubricerar tankar som sjuka ifrågasätter vi fria viljan, och därmed ansvaret för våra handlingar. Något hela vårat samhälle är grundat på. Sviker man anvaret man har som människa blir man utkastad/inlåst. Det finns liksom inga obestridda bevis för att människan är en produkt av sin omgivning eller om den är en oberoende individ. Ska någon hållas ansvarig som individ eller ska alla hållas ansvariga som samhälle.
Jag är förvirrad. Allting känns så baserat på "loose facts". Någonstans i den här smörjan försöker jag hela tiden hitta anledningen till varför ingenting känns viktigt för mig längre. Och nu hatar jag mig själv för jag förolämpar hela världen genom att säga just det. Har ni förvandlat mig till vad jag är? Har jag gjort det? Har jag alltid varit som nu?
/Jonas
Kvasi-kunnig psykoanalytisk fysiker
...
Jag kan inte säga något.
/Jonas
/Jonas
Ett videoexempel av fans
Såhär kan fans tex se ut när de ska gå för att träffa andra fans. Sjukt bra cover här på The Cure's "If only tonight we could sleep" och det tycker även tjejerna och killarna med de stora håren verkar det som.
/Jonas
/Jonas
Att vara ett fan
Om man är ett fan måste man ha favoritlåtar. Man måste kunna hela texter utantill. Om ett annat fan frågar dig vilken som är din favorit så finns det bara ett, möjligtvis två acceptabla alternativ. Annars får du lätt möta en överlägsen blick eller kanske en verbal sågning av dig som människa. Det räcker aldrig att bara gilla produkten.
Riktiga fans går på en Q&A och frågar en frågar frågor som han tror att konstnären vill höra. En helt perfekt fråga hämtad från något fanet tror att bara han och konstnären förstår. Han går dit med en orealistisk förhoppning om att konstnären ska tycka att han är en ball person.
Fanet skriker efter en B-sida från tre skivor sen och hoppas inte så mycket på att bandet ska spela låten som att någon snygging runtomkring ska hajja till och ragga upp honom/henne. Då vet de båda att allt är rätt. Att de kan gå hem tillsammans och njuta av något som bara de två förstår.
Jag tycker alla de här punkterna kan vara ganska charmiga när de görs med glimten i ögat. Men oftast är det nog inte så. Det är klart människor som tycker om samma saker ska få komma samman. Men kan vi inte lämna elitismen, den överlägsna blicken till någon annan situation?
/Jonas
Riktiga fans går på en Q&A och frågar en frågar frågor som han tror att konstnären vill höra. En helt perfekt fråga hämtad från något fanet tror att bara han och konstnären förstår. Han går dit med en orealistisk förhoppning om att konstnären ska tycka att han är en ball person.
Fanet skriker efter en B-sida från tre skivor sen och hoppas inte så mycket på att bandet ska spela låten som att någon snygging runtomkring ska hajja till och ragga upp honom/henne. Då vet de båda att allt är rätt. Att de kan gå hem tillsammans och njuta av något som bara de två förstår.
Jag tycker alla de här punkterna kan vara ganska charmiga när de görs med glimten i ögat. Men oftast är det nog inte så. Det är klart människor som tycker om samma saker ska få komma samman. Men kan vi inte lämna elitismen, den överlägsna blicken till någon annan situation?
/Jonas
Autofokus urkopplat
Jo. Ni förstår att senaste tidens tjat om sömn beror på att jag ska börja ett nytt jobb i dagarna. Jag är ganska nervös eftersom det är mycket ansvar i det jobbet som jag inte är van vid att ha. Jag känner mig egentligen inte som en person som ska ha något ansvar annat än att leva upp till ansvarslös kanske. möh höhö... Så åter igen. 07.15 och fortfarande ingen sömn. Snart kommer den säkert dock, med sjuka drömmar om människor jag sen länge glömt existerar, som föreslår att jag ska göra konstiga saker med dem. Vad vill ni mig?
På ett helt annat ämne så får jag bistert erkänna att skriverierna här har drivit långt ifrån sitt grundfokus som är musik. Mycket på grund av att det just nu inte händer så mycket. Eller det händer jättemycket egentligen men inte i just detta bandet. Känns lite omotiverat att kasta upp hundra spotify-playlists och musiktips i varje inlägg när det inte kommer något original-material från oss.
John och Andrej har nog det fint på kreta. Men på torsdag tror jag det var, kommer de hem, brunbrända och solblekta, i ett vitlöksmåln och sand kvar i kalsongerna, redo att möta den påträngande kylan.
Tur att vi har filtar, kuddar, levande ljus, mysbelysning, böcker, filmer, skivor, gitarrer och längtan till nästa sommar.
/Jonas
Din mysfarbror i sensommarens sista dagar
På ett helt annat ämne så får jag bistert erkänna att skriverierna här har drivit långt ifrån sitt grundfokus som är musik. Mycket på grund av att det just nu inte händer så mycket. Eller det händer jättemycket egentligen men inte i just detta bandet. Känns lite omotiverat att kasta upp hundra spotify-playlists och musiktips i varje inlägg när det inte kommer något original-material från oss.
John och Andrej har nog det fint på kreta. Men på torsdag tror jag det var, kommer de hem, brunbrända och solblekta, i ett vitlöksmåln och sand kvar i kalsongerna, redo att möta den påträngande kylan.
Tur att vi har filtar, kuddar, levande ljus, mysbelysning, böcker, filmer, skivor, gitarrer och längtan till nästa sommar.
/Jonas
Din mysfarbror i sensommarens sista dagar
Ett förtydligande om rotorblad och vingar
Alla snackar om fjärilar. Ett fladder härodär formar en helt ny verklighet. Eller att allt spelar roll i den gudomliga till synes helt kaotiska planen. Men jag skulle vilja säga att helikoptrar är mycket ballare. På alla plan, hur man än ser på det.
Om en helikopter flugit förbi killen som skulle skriva kaos-teori så kanske achton kutcher hade vart med i filmen "the chopper effect" Förmodligen hade jag då gått och sett den på bio pga att den hade ett så ballt namn, allt hade sett annorlunda ut i mitt liv. Jag hade kunnat träffa någon där, satt ett popcorn i halsen. Vem vet?
Om en helikopter flugit förbi killen som skulle skriva kaos-teori så kanske achton kutcher hade vart med i filmen "the chopper effect" Förmodligen hade jag då gått och sett den på bio pga att den hade ett så ballt namn, allt hade sett annorlunda ut i mitt liv. Jag hade kunnat träffa någon där, satt ett popcorn i halsen. Vem vet?
Helikoptrar, helt klart ballare än fjärilar
Det är officiellt. Jag kan inte sova. Inte för fem öre. Det kanske varit ganska uppenbart för min omgivning länge, men jag känner att min enorma läsarbas behöver veta.
Det är många faktorer som spelar in. Först och främst en konstant framåtlutning i att människan naturligt i perioder av sysslolöshet har ett dygn som är 25 timmar långt. Sen för min egen del även onaturliga oroskänslor som gör att jag ligger och skakar med benen, vrider mig, vänder mig. Och nu även på senare tid att jag är så trött på mina tankar att jag hellre sätter på ett avsnitt arkiv-x till, spelar ett jävla dataspel eller bara vad fan som helst för att slippa lägga mig raklång i sängen och stirra i taket i 4 timmar innan jag somnar.
Så vad gör man åt det?
Sömnlösheten har fått mig att inte kunna tänka konstruktivt. Det går väl en dag till. Imorn kanske det blir bättre. Liksom aldeles av sig självt.
Det är många faktorer som spelar in. Först och främst en konstant framåtlutning i att människan naturligt i perioder av sysslolöshet har ett dygn som är 25 timmar långt. Sen för min egen del även onaturliga oroskänslor som gör att jag ligger och skakar med benen, vrider mig, vänder mig. Och nu även på senare tid att jag är så trött på mina tankar att jag hellre sätter på ett avsnitt arkiv-x till, spelar ett jävla dataspel eller bara vad fan som helst för att slippa lägga mig raklång i sängen och stirra i taket i 4 timmar innan jag somnar.
Så vad gör man åt det?
Sömnlösheten har fått mig att inte kunna tänka konstruktivt. Det går väl en dag till. Imorn kanske det blir bättre. Liksom aldeles av sig självt.
