Liquor Baby

Temat är väl alltid det, att det man vill ha, ska vara värt att kämpa för. Och det man får behöver man inte kämpa för, eller har man glömt hur man kämpade för. Så det lämnar oss med känslan att ingenting är värt något.

Så synd att vi inte kan se längre.

Vart du än är kan du tänka "vad är det första någon kan tänkas behöva just här". Och den som tillförser det behovet för vinning är den äckligaste människan just där.

Tack

Åter igen, blir du återfunnen i att tänka att någon måste vara på ett visst sätt i ditt liv? En solumn kvist på ett annars livat träd växer inga knoppar men reslig och galant. Vilket visar sen då, något tystlåtet men ändå besvikande var gång orden yppas? Ty den instängda bild av ingenting varje gång du sover drömmer någon att du drömmer något intressant när du drömde samma tråkiga dröm som du drömde igår och förrgår. Utan att besannas förgås fantasin och kvar blir en dyster min, trotsar lusta och hunger.

Då river sig duken och ombeder fröken att genast bekläda sen beträda vägen härifrån. Slasket väter dina liktorn och din hålfot till din sura sula. Ush och fy skriker direktören vid anblicken av ditt rivna porträtt. Slagorden staplar sig likt stavelser i en stakande text. Men allt som stod var kontext, ja haha, innehållet var rent nonsens. Och här skanderar jag i brist på konsens. Men ändå vidare och så, då, sen, snart.

Om man ändå kunde svära, och hålla den ed. Inga fler ord behöver höras från mig. Jag önskar det fanns tråd stark nog att sy igen min mun. Jag har egentligen inget att säga någon längre. En uppgiven kommunikation är så oattraktiv. Jag behöver inte vara er till lags. Befriande som det må vara är det det tråkigaste vi upplevt.

Plast täckt av ett skimmrande vatten har för hög friktion. Jag kommer inte ihåg varför men det var säkert viktigt för några sekunder sedan. I brottning mellan stunden och de permanent publicerade orden. Fotografier, papper och plast. Den svarta röken svider i ögonen.

Var det så viktigt det jag sa till dig? Va det så viktigt vad vi gjorde? Jag har glömt allt och rest igenom tiden. Det spelar ju ingen roll längre. Det var så viktigt att få sjunga för dig. Det var så viktigt. Jag gråter inte längre. Jag vet inte om det är för att tårarna tog slut eller om jag glömt. Vad fan var så jävla viktigt. Uppenbart kan tyckas. Det fanns aldrig någon kärlek. Inget större än hur häftig indiana jones var.

Därför nu, drömmer jag alltid om hur de vackra faller från varsamt ryktade hästar. Jag unnar oss ingen glädje. Jag vill skära dina ögonbryn och förblinda dig i blod. Varsamt spinna en kokong och vagga dig i torpor. Om det någonsin uppenbarar sig någon ärlighet, renhet, ära eller kärlek ska du föralltid veta att den inte är för dig. Det du desperat försökt stjäla från denna värld ska upplösa dig.

Folk har ihjäl sig. Eller kanske de flesta. Men vissa tar mer drastiska åtgärder. Jag tänkte leva lite. Men det är rätt tråkigt. Man blir sjuk och måste ligga i sängen tills man får leka med de andra barnen. Och ibland får man inte vara med ändå. Fastän man är frisk. Ibland får man inte vara med för man inte vill dö fort. Eller i allmänhet bara tar det lugnt med att dö en stund. Alla barnen vill ha gemenskap, såväl i lycka men mest i misär.

Att ställa sig utanför dödslängtan är att göra sig speciell. Jantelagen i samband med missbruk har lurat mångom Kentor. Man ska inte tro, eller visa att man är något. Ingen ska vara mer speciell än någon annan och inser vi att någon är lite ballare så måste vi prata om hur små vi är i rymden. Att inget vi gör någonsin kommer eka i kosmos.

Men tänk om det gör det. Varenda liten gest ekar i oändlighet. Vad ni trodde var kulturell kuriosa i slutet av 60talet kanske var ett färgglatt krig om evigheten.

Aporna studsar upp och ner.

Vi åkte till berlin, 8 personer. När vi kom tillbaka var Mark Linkous död. Eller kanske innan med. Men han sjunger inte längre och jag använder bara mina ögon och öron just nu. Kanske några fingrar. Men, "It's a wonderfull life" och vi vaknar imorgon också. Vi ville inte åka hit men hit åkte bilen.

Tänk att få slippa apatin. Eller skulle man dö då? Man simmar eller trampar vatten, men aldrig färdas man närmare paradiset.

ibland rinner det skit ur munnen helt obehindrat. har man inget att säga borde man hålla käften. tänk om ändå