Något i klassisk stil på måndag eftermiddag

(Jonas)

Du har dansat hela natten på en varm sjö en kall sommarnatt.
Du har fått din klänning smekt uppför ditt lår, samtidigt fällt en ensam tår över en gammal kärlek du sen länge glömt.
När du sen vaknar mitt i vintern frusen och kall, så långt från din närmaste vän, förstår du ensamhetens börda, ingen känner till din vördnad för deras öden, du är frusen till ett bistert svart kärr.

Allt det gör du utan mig,
den bedjande elden.
När jag lutar mig mot dig,
försvinner du i luften.

Så jag ramlar till marken.

Efter att jag vuxit hela våren, barnen rivit bort min bark, fick jag luta mig mot solen men den lyste allt för starkt.
Så mina löv föll ner till marken nu så står jag kal och torr.
Kort efter längta jag efter något som kunde ställa mig i lågor.
Min själ var svart som kol hugg ner mig bränn mig, åå jag klarar inte mer jag är en låga. Jag vill att ni ser.

Allt det gör jag utan dig,
Det flytande vattnet.
Du lutar dig aldrig mot mig,
du måste bli kastad.

Och du längtar till marken.

RSS 2.0