Liquor Baby

Dom pratar där borta, något jag för hundra år sedan aldrig kunde hört. Vindarna och haven. Vågorna och seglen. Vad än jag sett har aldrig varit mitt val. Jag har köpt en illusion och en bild. Allt jag sagt har varit någonannans plan. Jag läste om det i tidningarna, och följde en manual, sen tog jag min häst och red. Precis som Clint Eastwood. Det viner i träden. För jag är inte vid havet. Mina bilder är trötta avbildningar av någon annans tankar. Tankar ni haft och skrivit ner. Vart är min?

Jag såg dig, och din avbildning var unik. Jag ville följa dina drag och dina svek. Och denna förföljelse skulle föra mig någonstans. Men fast i regnet, bland träden. Jag är inte vid havet. Och solen har sedan länge ospektakulärt danat ner vid horizonten. Jag missade det ikväll igen. Kanske är bristen på uppmärksamhet i min livlighet ett sätt att uppleva. Är aldrig konsten att se något för mig? Så besatt av att höras sa ni till mig. I min skamlösa kamp om er uppmärksamhet och när jag fick den blev jag tystare än svart. Sten kallar på vatten i behov av form av vikten på mina ord. För jag pratar här borta. Något ni för hundra år sedan aldrig kunde hört.

Och jag är inte vid havet. Förföljd av träden, när solen har gått ner. Med ryggen mot en sten, mina ben kunde haft styrka men allt mitt fokus låg vid vad jag kunde säga. Men jag har inget att säga.

Med ryggen mot en sten om tyngden ligger mot min muskel finns en kraft att repris igen så slipas orden, av vattnet som rullar stenen. Och mina ben i min kropp. Snälla ta mig någonstans. Det väger tungt och nya vägar lockar nyköpta skor för pengarna jag borde använt för färdproviant.

Tyngden ligger mot repen över hela överkroppen och jag hör viskningarna i asken, från vinden som sveper förbi av strömmen jag hört talas om, ute vid havet där jag inte är. Efter dagens kamp kommer drömmen om ljudet av vågor som slår mot trä i naturens andning. En oändligt kluckande repris i en rytm som är lika förståelig som oförutsägbar. Och du biter mig i kinderna och tror att jag ler. Men jag är inte vid havet, och jag är inte unik.

Nu är mina fötter täckta av läder, men blänket i mitt öga är om något bara en reflektion. Vad du ser är vad du är. Jag är ingenting för dig. Blänket i ditt öga är min spegelbild. Det syns bara när jag är vid dig. Och vi är inte vid havet. Nu är du indragen i det här. Vi är bland träden, gömda från vinden. Vi är ovana vid lukten av tång och frånvända glädjen av att kasta maneter i barnsliga lekar. Så vart är mitt leende, din röst, vågorna, modet, vinden, mitt hinder, mot promenaden rakt ut i vattnet. Nej inte ut i havet. Där jag kan se min spegelbild utan dina ögon. Mina ögon, min röst, frånskild. En droppe, ringar på vattnet. Med träden och den röda solen som mitt vittne. Med mina klädda fötter, fylld av vatten, rullad, slipad, buren och livlös. Nu kan jag återgälda, utan impulser. Utan tankar. Utan mål. Och slutgiltigen.

Till alla er där ute. Min kärlek brister. Denna melodi är mitt avlatsbrev. Jag kommer aldrig uppfylla er törst på uppmärksamhet. Jag hoppas ni förstår.

En Ros by Chronos Enemy

Allt jag kan göra är att tolka era drag. Jag väljer att se det som jag ser det. Tro det bästa, tro det värsta. I slutändan förstår jag ingenting. Era motiv, er vilja. Jag fattar fan ingenting. Det är ett skämt va? Alla är robotar. Lita inte på någon.

Jag stod och väntade, och mina tankar flöt kring vad som får mig att skifta vikten mellan ben till ben. Jag fokuserade all min energi på att kontrollera mina handlingar. Jag började vanka av och an. Jag iaktog hur mina ögon tvångsmässigt reagerar på allt i omgivningen som rör sig. Just här sträcker jag alltid ut en arm. Ett täcken på att jag är med. Jag kan röra mig. Men jag tänker väl? Jag kände att du var runt hörnet. Ett minne av ett missförstånd. Jag stirrade i asfalten och hörde din röst. Hej min vän.

Alla dör med den kunskap de samlat. Vi samtalar om deras motreaktion. Alla sätt att föra sina idéer vidare. Det är vad vi ger dem. Och vi vill ge något mer.

Ja, nu har jag legat i. Två nya låtar denna veckan med.

Även en riktigt färsk från igårkväll "Stormy Dub"

http://soundcloud.com/chronos-enemy/tracks för allihopa

Stormy Dub by Chronos Enemy

På morgonen går jag upp och går till jobbet. Rakt emot vad jag vill. Samhället har lyckats lura mig till att det är vad jag måste göra för att överleva. Att det är vad som inte bara förväntas av mig utan vad som behövs för att hålla maskineriet igång. Men det är ju okej ändå. För de har ju lyckats lura mig.

Styret har möjligheten att anstifta lagar. Mina handlingar måste ske innom ramen av lagen. Det är inte nog att jag är instängd i mitt eget huvud för resten av mitt liv. Jag är även instängd i samhället. Och hela helvetet rullar som en snöboll ner för ett berg av tid.

Nu vill de som bestämmer att vi ska sätta upp övervakning överallt. Det kostar för mycket resurser att ha människor på arbetet. Mindre procent av befolkningen ska jobba med att lägga sig i. Det är klart vi måste producera mera. All information ska lagras. Dels vill vi inte förlora eventuell information vid framtida lagövertramp. Och dels blir alla odödliga om hela deras liv är inspelade.

Människan har tänkt tillräckligt länge. Det är dags för oss att släppa de stora frågorna som ställdes för tusentals år sen. Det är dags att göra vad vi blir tillsagda. Och nu är en kontrollaparat billigare att bygga än någonsin. För första gången i historian börjar det bli ekonomiskt hållbart att ha ett totalt överseende kontrollorgan. Äntligen kan vi få släppa illusionen om fria val, kärlek och förståelse och helt inse att vi är maskiner.

Men det är klart, sålänge man har rent mjöl i påsen så gör det väl inget...