Make love, not genusdebatt
Få saker får mig att koka innombords så mycket som feminismdebatter. På något konstigt sätt lyckas det alltid reta upp mig till ett tillstånd av direkt ursinne över hur jävla korkat vårat samhälle är. Denna gången triggades det av en youtube-video en kvinnlig bekant postat i sin status update.
Paulo Roberto börjar prata om hur han är militant antifeminist lika mycket som det finns militanta feminister. Det är början på en rad av korkade ordval han gör som genast skapar en "vi och dom"-känsla till. Även om hans argument i grunden är liberala och uppfriskande så gör hans ordval och ton att ingen som kallar sig feminist någonsin kommer ta honom på allvar.
Tyvärr lika lite som jag tar på allvar när majoriteten av de feminister jag hört tala och själv diskuterat med pratar.
Det enda som jag, Paulo Roberto och FI har gemensamt är att vi alla säger att vi är för jämnställdhet. Och på något sätt lyckas det alltid hamna ur fokus. Vi tycker alla tre egentligen precis likadant om den viktigaste frågan.
Men FI och Paulo Roberto är så upptagna med att bråka om det är ok för föräldrar att klä sina barn i blått och rosa, sexism på dagis, pappaledigt, mäns kollektiva skuld osv. Att det inte hörs ett pip om hur många kvinnor som blir slagna av sina män, eller att kvinnor fortfarande inte har lika lön för lika arbete. Det nämns inte ens, det är inte ens en fotnot.
Era jävla idioter kan ni inte sluta bråka med varandra så det blir någon ändring någon gång.
Ni diskuterar genusvetenskap istället. En pseudovetenskap med lika stor grund i vetenskap som astrologi. Men jag förstår nog varför ändå. Det är ju mer intressant att läsa om. Våld i hemmet har man ju rätt bra koll på redan liksom?
"jamen vi måste diskutera genus för att långsiktigt kunna göra något åt de här problemen" säger feministen. Och jag tycker det är ett sånt jävla skitsnack. Barn lär sig av vuxna. När jag var liten såg jag hur man behandlar varandra i ett förhållande genom att titta på mina föräldrar. Det är inte något frivilligt för ett barn. I alla mina förhållanden i mitt liv kommer jag lida av samma problematik som de gjorde. Jag säger inte att det är något absolut men sannolikheten finns där. Likadant som någon som är uppväxt i ett hem fyllt av våld löper större risk att föra det vidare.
Det jag känner att jag kan göra, är att göra mitt bästa för att behandla mina medmänniskor så bra jag kan, så att alla runtomkring mig blir såpass glada, att de behandlar alla runtomkring sig så bra de kan.
Tyvärr är "så bra jag kan" ganska dåligt. Men hey, jag kan säga att jag försöker. Kan du?
Paulo Roberto börjar prata om hur han är militant antifeminist lika mycket som det finns militanta feminister. Det är början på en rad av korkade ordval han gör som genast skapar en "vi och dom"-känsla till. Även om hans argument i grunden är liberala och uppfriskande så gör hans ordval och ton att ingen som kallar sig feminist någonsin kommer ta honom på allvar.
Tyvärr lika lite som jag tar på allvar när majoriteten av de feminister jag hört tala och själv diskuterat med pratar.
Det enda som jag, Paulo Roberto och FI har gemensamt är att vi alla säger att vi är för jämnställdhet. Och på något sätt lyckas det alltid hamna ur fokus. Vi tycker alla tre egentligen precis likadant om den viktigaste frågan.
Men FI och Paulo Roberto är så upptagna med att bråka om det är ok för föräldrar att klä sina barn i blått och rosa, sexism på dagis, pappaledigt, mäns kollektiva skuld osv. Att det inte hörs ett pip om hur många kvinnor som blir slagna av sina män, eller att kvinnor fortfarande inte har lika lön för lika arbete. Det nämns inte ens, det är inte ens en fotnot.
Era jävla idioter kan ni inte sluta bråka med varandra så det blir någon ändring någon gång.
Ni diskuterar genusvetenskap istället. En pseudovetenskap med lika stor grund i vetenskap som astrologi. Men jag förstår nog varför ändå. Det är ju mer intressant att läsa om. Våld i hemmet har man ju rätt bra koll på redan liksom?
"jamen vi måste diskutera genus för att långsiktigt kunna göra något åt de här problemen" säger feministen. Och jag tycker det är ett sånt jävla skitsnack. Barn lär sig av vuxna. När jag var liten såg jag hur man behandlar varandra i ett förhållande genom att titta på mina föräldrar. Det är inte något frivilligt för ett barn. I alla mina förhållanden i mitt liv kommer jag lida av samma problematik som de gjorde. Jag säger inte att det är något absolut men sannolikheten finns där. Likadant som någon som är uppväxt i ett hem fyllt av våld löper större risk att föra det vidare.
Det jag känner att jag kan göra, är att göra mitt bästa för att behandla mina medmänniskor så bra jag kan, så att alla runtomkring mig blir såpass glada, att de behandlar alla runtomkring sig så bra de kan.
Tyvärr är "så bra jag kan" ganska dåligt. Men hey, jag kan säga att jag försöker. Kan du?
Kommentarer
Postat av: Adam
Fan allt i din blogg är klockrent. Känns ibland som vi är samma person.
Postat av: Jonas
Kul med uppmuntran! Tack!
Trackback
