Liquor Baby

Jo, först tänker man, sen pratar man. Eller så gör man båda samtidigt. Hursomhelst blir ekot synligt i omgivningens uttalanden de närmaste dagarna.

Men jag förstår nu och livet kommer bli hårt för er när natten är oklar och stjärnor slutat lysa. Smärtsamt med brutna näsben när ingen håller upp dörren för er.

Jag har aldrig sett något av Woody Allen förut. Och vad ska man säga? Längesen jag hatade en karaktär så mycket. Samtidigt får man känslan av att han spelar sig själv till stor del. Hatar honom bara ännu mer. Han är så jävla kär i sig själv. AJA USH BLÄ

Ajjemän, det är lördag. Har dukat upp med några filmer för att spara pengar denna förmodligen fattigaste lördagen i mitt liv på länge.

Startskottet gick för en film sen och jag får därför börja med att stort tacka Johan Lydén för tipset "Five Easy Pieces" som visade sig vara en riktig gammal goding med Jack Nicholson.

Filmen handlar om en herre som verkar vara i mitten av livet. Han är ett riktigt svin mot sin gravida bimbo och man förstår varför. Han är en sån där passionerat opassionerad person som verkar tro på att inte visa kärlek där han inte känner någon. Hans far har blivit sjuk och är okontaktbar och han gör en resa till sitt förflutna för att söka rätsida och avslut.

Det är ett helt makalöst karaktärsporträtt och jag satt och relaterade och hatade honom samtidigt. Allt i relation till hur jag själv är i mina relationer. Helt otroligt bra, och jävligt jobbigt på samma gång.

Nu blir det en film till... Jag återkommer

Drugstore Cowboy har blinkat förbi på skärmen. Inget större intryck. Lite småmysig på sina ställen. Kul att det var bilder från portland... *wink wink*

Kanske ser om den nån gång. Se om jag kan hitta något mer i den. Känner inte att den grep tag om mig alls. Inget av dialogen vädrade något som var nytt för mig heller. Hela grejen verkar handla om en insikt jag kom till själv för några år sen om att livet utan knark är helt oförutsägbart och man mår som man förtjänar och livet med knark får man veta i förväg genom att läsa på flaskan. Big woop, jag går vidare till nästa film.

Allright, klockan är 03.20 och jag har precis kollat klart på en av mina favoritfilmer. Tror det var tredje eller fjärde gången jag såg den nu. Mandomsprovet (The Graduate) med Dustin Hoffman. Den är helt snuskigt bra. Den har allt. Fotot är magiskt, dialogen är magisk. Magi, Magi, Magi. Fast nån gång kommer jag säkert komma över denna uppsjö av filmer jag älskar som handlar om att bryta sig loss från ungdomen bara för att inse att man snart sitter fast i ett skitliv. Eller vad blir räddningen när jag inte längre är där jag är. Men åhå vad fint det är ändå. Sorry om ni inte sett den för då låter det här nog bara som goja. Men fan då måste ni se den.

Mitt race får fortsätta imorgon, nu äre sleepy times.

Peace out

Sitter och lyssnar på james brown och funderar över feminism och universitetsutbildning.

Vi tenderar att se jämnlikhet som något självklart nuförtiden. Men igår när jag åkte med taxi kändes det helt superfel när Belle betalade för kalaset. Det är saker som är så djupt rotade att jag inte kan fatta det. Det krävs liksom exempel och situationer för att jag ska påminnas. Det är så jävla sjukt att vi skiljer på varandra i situationer för att vi har olika "utrustning". Vad är grejjen liksom? Och alla grabbiga jävla as som dunkar varandra på ryggen och vill upprätthålla sin maktställning över kvinnan. Va i helvete? FY FAN

Och jag kan knappt se förbi mig själv i alla mina tillkortakommanden där jag genom mitt outvecklade språk och min akademiska efterblivenhet är en del av hela den här skiten. "Well, if we're so fucking advanced, what are we doing working here?" (Clerks 1994)

Vi är fan asmånga. Jävla kretiner som jobbar på olika lager och i butiker. Blir så frustrerad vissa dagar att det verkligen inte är någon som lyckas utbilda sig. Samtidigt är jag ett sånt jävla punk som hatar all form av etablisemang så jävla mycket att utbildning i sverige känns som det mest främmande i världen. Men jag är så trött på att all min kunskap värderas som värdelös på grund av avsaknad på papper. Varför drog jag in er i det här? Ni har era anledningar att vara mer eller mindre stora misslyckanden precis som jag. Men jag grämer mig ändå över allt som vi missat. Att skaffa sig en fullvärdig, omgripande förståelse för något på egen hand är en utmaning. En utmaning...

The blue bus, is calling us.

med mycket snack och lite verkstad. nu blir det dock mulholland dr-omtittning.

godnatt ni värld av skit. hoppas ni kvävs.




lite senare efter halva filmen får jag säga jääävlar va läskig den är. maaaybe baaaby. fiii faan. vågar man kolla andra halvan?


Kvällen slutade med att jag kollade igenom en hel dokumentärserie om konflikten mellan nynassar och förortsblattar. Den var rätt nice ändå. Lite känslosam i sista delen. Fattar inte varför inte alla bara kan hålla sams. Hala fram fredspipan bara. Blir oftast samma grej vad jag än ser där folk slåss på allvar. Jag fattar bara inte. Ok man tycker olika, ser olika ut eller vad fan som helst. Men så viktigt är väl inget att man skulle vilja skada någon? Alla vill väl egentligen bara älska varandra?

http://www.youtube.com/watch?v=LZWsZyShR_s

Räck ut dina händer. Vi tar på varandra. Det kittlar i handflatan, ett hav av diamanter i dina ögon. Det har börjat regna och alla böcker är stängda. Ständigt kanaler rinner i ett konstant flimmer på framspolning, fort framåt. Stannar tankar, blänker till på det blanka golvet du skurat så fint. Du är så duktig och så mycket du kan.

Jag ler, och ser när du pratar. "åh, kära nån" skakar dina andetag när du känner mitt medgivande. Att någon en gång hört dig generar så. Det är då tornen faller. Det är så svårt, att portionera ut, utan färdigblandade påsar bakom upphängda lakan. Alla gånger då vi lekte och skjöt ett brev välsignat med tur framför oss, krossade rutor och stirrade upp mot bistra miner. Alla gånger hårdnade huden under våra fötter. Kanske bleknade vi, men aldrig så att det syns igenom.

En portion nu är alltid för mycket. Det är sant, ingen vill se och det smärtar mig. Att vi ska behöva skaka i vår ensamhet. För där vänder alltid blicken, när du delar din rädsla. I ditt skämt om en kniv.

Jag vill krossa din ruta och känna ruset när jag springer från din vrålande bil. Och om du någonsin fångar mig får du uppleva mina falska tårar som smälter ditt hjärta och "räddar mitt liv".

Om vi springer fortare, planerar mera, om vi kan göra alla stolta, om vi strävar mot något, om vi kan lägga allt där det ska ligga, jämnar ut och sopar rent.

Haha, skit ner dig din äckliga, tråkiga jävel. Jag pissar på ditt liv. På din dyra matta eller dyrbara tid. Fattar du inte vart vi är på väg? Den vägen alla vandrar. Såväl Vargen som Skalman.

Hi Ha Hi Ha Hi Ha

Raljera, skandera, domdera, hålla låda, genera, belevat. Dina ord som sandpapper mot den känsligaste hud hörnsätter en ängslig gud. Fängslad nu av vad du sagt, aldrig mer osagt. Fan, fan, fan otakt. För lördagkvällen i sanningen i vinets intorkade sura stank ger en dyster eftersmak. Hos smaklökar som börjar vakna till liv efter förgiftningens bedövning väntar söndagens prövning med huvuden i händerna och tryckta bröst. Och inget kan vi lämna osagt då sanningen är livet som inte syns när vi inte är där.

Hej där, här är jag. Snart är jag inte kvar. Snart är det imorgon och dagen efter kan vi gråta över allt vi aldrig hann göra. Sånär på har vi börjat men när ska vi börja?

Få saker kan flytta en tillbaka i tiden lika väl som en skiva man inte lyssnat på aktivt på 7 år. Jag satte precis på Próxima Estación: Esperanza av Manu Chao. Som en tidsmaskin flög jag tillbaka till nån gång 2002-2003 då jag var sjuk konstant, precis som nu och mest satt för mig själv inlåst utan lås i mitt lilla rum hemma hos min mor. Bilder av tiparol-kapslar, Diablo II, gitarrspel med joakim, mina första kvällar på trägårn, förkrökat i knullsofforna i replokalerna vid gamla bergsäterskolan.

Det finns en anledning till att jag kommer ihåg den tiden som ett enda töcken.

Men ja, det var inte meningen att sitta här och bli nostalgisk. Poängen var att det känns som jag ramlat ner i ett litet hål då allt plötsligt blivit som förr. Jag känner mig som en smittobärare mer än människa. Det är omänskligt att vara sjuk så mycket som jag varit nu. Min bror har flera kartor trad som gör det suger i knarktarmen. Jag känner igen allt från då. Är det något kosmiskt på gång? Är existensen uppradad på något sätt som öppnar maskhålen till för några år sedan? Jag kan inte tänka mig något värre än att vakna upp skizofren för några år sen och inse att allt som hänt sen dess varit en lång konstig dröm.

På något sätt har de senaste åren blivit några av de bästa i mitt liv. Varför känns det som någon rycker i mattan jag står på? Schluta mä dä!

Kanske står jag och knackar på någon dörr jag inte vill veta vart den leder. Jag menar, magkänslan brukar ha rätt. Vissa saker ska man inte röra. Vissa vägar ska man inte gå.

Har någon ett tips på huskurer mot förkylningar? Jag har druckit vitaminbrus varje dag och massor av grapejuice. Kanske är det fel på min hamburgerdiet?

Jo, så att... Varje helg är en ny möjlighet att bli riktigt fucked up. Med rätt umgänge löser man alla problem och skrattar tills man gråter långt in på småtimmarna. Bara för att tycka livet är bra vackert när små snökristallspeglar blinkar åt en hela vägen hem från efterfesten.

Men jag blir trött. Jag är trött, febrig rentav. Halsen svider och bröstet krampar.

Det är inget att orda om. Rakt in i skiten är det många nystarter och fräscha sinnen just nu. Det söks till skolor, lägenheter städas, pungar rakas, röken skingrar sig. Kvar blir klarhet och segerdepression lagom till februari. Då dammråttor hittat tillbaka till sitt hem under vår säng. Lakan färgas återigen gula av svett och gammal hud, snart 25 år gammal hud. Och visst fan luktar det unket som helvete.

Du kanske är yngre, känner att nej, jag är fräsch och najs. Mina lakan doftar av parfym från ligget jag hittade på trägårn i lördags. Mina idéer är grymma och jag kommer "klara mig" levande ur den här stan. Jodå...

Det är väl bara önska lycka till.

Musiken tystnade så idéerna sinade. Det är bäst jag sätter på en skiva till. Oh yeah can. Hmm. Vi får nog vänta ett slag. Tills världen går framåt igen.

Men ja, som sagt. Det är mycket man ska göra. Man ska ordna många saker för att vara en duktig medborgare, för att inte tala om för att vara en duktig medmänniska, man och även älskare, älskande i förhållande till andra och vara till lags tills dagen då skiten smäller som ett smatterband i din krampande hand.

För den som föddes obstinat, eller kanske bara aldrig kom ur "kan själv"-åldern så tenderar det senare i förra stycket till snudd på omöjligt i onödighetens tecken. Tack men nej tack. Jo men jo tack. Eller ptja, hur ska jag ha det egentligen?

Tack vare er ovilja att hjälpa mig, att älska mig, förstå mig, ens se mig, har jag lärt mig att allterftersom klara mig. Jag misslyckas tills jag lyckas och det känns för jävla bra.

Tillbaka till de obstinata. Jo vi kan själv. Och det kanske ser löjligt ut eller bara som ett rent rop på uppmärksamhet när vi pekar våra finger åt erat håll. Men det är en viktig del i processen. Efter sorgen kommer ilskan och den måste utageras innan vi kan acceptera att vi är fullkomligt ensamma på denna jord. Ingen kan röra oss. Det är totalitärt och äckligt. Ingenting kommer igenom.

Varför lyssnar jag på musik? Varför njuter jag av bilder, filmer och slentrianumgänge? har jag spenderat 20 rader rent skitsnack? Jag är fullkomligt sönderpenetrerad av allt ni säger och vill mig. Ett rakblad i centrum för en perfekt ambivalens. Balanserande med förtvinade muskler.

Jag lyssnar nog allt mindre och mer intresserat. Den regression som gör att alla 45åriga gubbar tror de kan allt och att enda sättet att konversera är att bevisa saker eller att få saker bevisade. Som bråket på varenda jävla släktkalas där de inte upptäckt uppslagsverk online. Jag går när ni öppnar munnen. Jag går till en annan mun med vätta läppar och en bönstjälk växande ur halsen.

min förvirring är det sista jag har, snälla ta den inte ifrån mig.

Jag gick dit full och med höga förväntningar. Det blev fint. Känns som en go kväll att leva i Borås. Det känns som att det finns något på gång här. Kanske.

Det är en kliché alltihop. Skrota dina tankar och börja om. Kommer orden? På beställning. Gör något bra. Säg något roligt. Se snygg ut. Ajajaj.

Vi skiter i det där och bara kör istället. Ge mig ett funky beat, better than a junky treat. Om du orkar, tills du storknar. YEAH.

Menlös dag det här... Vill spela osv.

Grizzly bear har lagt upp en video på youtube (tack hasse) och det tänker jag fira med att bädda in den här.




Det kanske blir tjatigt men se The Wolf Verine om du får chansen. Herrejävlar va det small till igår. Blev översköljd av känslor och håret reste sig över hela ryggen. Postmannen tappade greppet fullständigt. Jag gick därifrån helt stum. Det tog säkert en timma efter jag lagt mig i mörkret innan jag somnade för min hjärna låg och gick igenom riff, textrader och övergångar från giget.

roaming in the midnight air
pink eye stare, and falce accusations
rodney king, and fare shares
soon forgotten, new alligations
active lives needs new attention
crying from a hospital bed
medication. we need medication
to forgo the future, the passed
your glasses never gave you away
neither did that beard
weirdly intresting enough for cancer.

die my darlings, as you see fit
hey, whatever way possible
choke on that bat, come on
take a picture of all this dread
make a profit, you saw the dollar
make a show, make a living
feed off the need for vicariosity
it's been a bad few days. but you know how tears sell
mmm ooze. crawling onto my hardwood floor

Det känns ledsamt att ju mer jag lär mig, ju fler insikter jag kommer till, så tar det mig längre ifrån gemenskap och förståelse. Det borde varit tvärt om. För mitt område är människor, och delområdena som musik och film är sånt som alla människor gillar. Ändå glider jag längre och längre ifrån de flesta jag träffar.

Det är ju lätt att börja fundera i banan "är jag verkligen då på väg åt rätt håll". Men det gör inte jag. Min väg är självklar. "A path is formed by laying one stone at a time".

Så reser jag mig upp och går. Precis den sekund jag inser att gränsen är nådd så står jag redan upp. Redo att lägga en ny sten framför mig.

Jag är dryg för jag vill inte diskutera paradise hotel. Och din förstoppade människosyn och generella inställning till livet får mig att känna mig så ensam. Jag är så sjukt inte med på det du säger att jag blir stum. Jag får gå hem och prata med min blogg istället. Va i helvete. Vad fan är det här?

Jag insåg just att det har vart såhär sålänge jag kan minnas. När jag var liten blev jag alltid förbannad att det aldrig var någon som ville prata när saker väl blev intressanta. Precis som att de antog att jag inte hade något att säga på området. Nu är de snarare rädda för vad jag har att säga. Jag klagade alltid till mamma att "vuxna" inte förtjänade någon respekt om de inte gav någon. Inget har väl förändrats. Nu är jag "Vuxen". Jag ger alla chansen att prata på. Det är sällan värt det men tack till er som bryter trenden.

Det känns som jag sitter fast i ett ruttet träsk.



Vad det gäller musik jag aldrig hört förr som jag kan uttala mig om för dagen kan jag väl passa på att funeral mist är precis så spännande som det låter.

Helgen var sjukt nice. Jag saknar den väldigt mycket. Jag vill hänga i repan med john, dricka gin och röka gula blend, harva kraut och skrika som en indian.

Pengarna rullar fan in sjukt långsamt. Men jag vill bli skuldfri och köpa massa skit. Fan va drygt det är bara. Massor av stress och ont i magen. Kvällarna går bara ut på att försöka pusta ut. Sen vips så är klockan 12 och det är dags att sova inför en ny dag av samma skit igen.

Tänk om vi kunde införa en fristående "Musikskatt". Alla som vill göra musik har 3 år på sig med 15 000 i månaden att spotta ur sig en timma ljud. Om man lyckas med det. Oavsett hur det låter får man förlängt med ett år och press på att få ur sig en timma till.

Varför har vi ett samhälle där nästan ingen får uppnå sina mål och drömmar? Alla mår skit. Jävla gubbar.

Igårkväll sammanstrålade jag, Adam K och John K hemma hos sistnämnde. Vi drack gin, glögg och vin. Alla ur våra egna glas. Där alkoholen rann ner formades ord som möttes och dansade med stor passion. Vi diskuterade världens framtid ur olika perspektiv, från ett globalt ner till våra egna personliga.

Vår ambition var att gå ut på lokal. Men ingen ville titta på klockan. Slutligen klämtade alla klockor 2 och vi gav oss ut i kylan. Vi hade en destination. Men vi fastnade där ute. Jag gav upp först med magsmärtor och bristande morale. Jag gick hem. sjöng igenom några låtar för jag råkade tänka "undra om jag kan spela min skit såhääär full". Sen krashade jag ner i min säng som till min milda förvåning förvandlats till en karusell.

Jag föreställer mig att resterande deltagare i natten stod och sjöng "No Quarter" tillsammans.

Idag betalar jag för igår. Och det är det värt.

Blev kvällens film. Gjord av Almodovar så sätt igång fördomscentrat. Sex, svett och sexiga män?

Nja! Det är klassiskt europeiskt foto. Ljuset är acceptabelt. Ingen större finesse där. Fotot är stabilt men lite intetsägande. Gillar inte riktigt hans färgkomposition och location spottingen utomhus känns slarvig.

Detta till trots är det en ganska charmig film. Antonio Banderas är lysande som kompromisslös samhällsfrämling. Och den taniga lilla damen är även hon trovärdig. De enda gångerna man tappar kontakt med karaktärerna är när manuset brister. Detta vägs upp av charmiga biroller som tyvärr glöms bort under stora delar av filmen.

Tyvärr är konceptet uppenbart redan i titeln och det blir lika förutsägbart som att analysera en dansbandslåt. Det är en väldigt kort film så utrymmet till att ge karaktärerna djup känns lite kompromissat.

Jag vill påpeka att jag inte tror att filmen någon gång försöker vara ett mästerverk. Och därför vill jag ge några stora plus till att den faktiskt finns. Det är en skön film. Se den.

"Kommer du stanna eller fly?"
"Jag vet inte... bind mig!"

Givetvis blev jag hecklad på msn av Johan 'lördag' Lydén. Utdrag från det hittar ni i uralbergen. HÄR

Osämjan ligger där bakom och vilar. Jag har alltid vägrat låtsas. Men jag har aldrig trott på att göra mig ovän i onödan. Jag försöker välja mina ord. Men tycker jag att du ger mindre än du tar så kommer du förhoppningsvis märka det.

Dagarna är både lätta och tunga. Boxningssäckar är inte mina vänner. Hånar mig själv för varje gång jag gnällt över att behövt packa guitar hero på cdon. 40kg och otympligt som fan. Nu ska det iväg 60 stycken till Danmark. Och det står även mellan mig och en annan snubbe att dra lott om att köra ner skiten i skåpbil. Så nu vet ni det.

Tur att jag har Nick Drake som kan trösta mig om kvällarna. Jag har även odlat fram en kärlek till vitlök och att duscha i onödan. Allt för att bli lite piggare.

Det har vart lite gött jammin' det senaste. Bjuds det på mer må ni tro?

Sannerligen Eder

Jonas

Det är höst. Snart vinter. Sjukdomar sprider sig via dörrhantag och många av er kommer ligga hemma några veckor. För oss alla har jag filat lite på en playlist till alla er sjuka barn. I dagar av snor, hosta och rädsla för grisflunsan så trösta er.

Slow Songs For a Sick Kid