Liquor Baby

Jag är otroligt stressad. I varje situation måste en penning sparas. Allt för att gynna uttåget. Jag hoppas ni finner det acceptabelt. Men färgemästaren måste ha sin betalning. Annars kommer jag vanka av och an tills det enda som är kvar är två blodiga stumpar under min stuss.

Vi ses!

Dom pratar där borta, något jag för hundra år sedan aldrig kunde hört. Vindarna och haven. Vågorna och seglen. Vad än jag sett har aldrig varit mitt val. Jag har köpt en illusion och en bild. Allt jag sagt har varit någonannans plan. Jag läste om det i tidningarna, och följde en manual, sen tog jag min häst och red. Precis som Clint Eastwood. Det viner i träden. För jag är inte vid havet. Mina bilder är trötta avbildningar av någon annans tankar. Tankar ni haft och skrivit ner. Vart är min?

Jag såg dig, och din avbildning var unik. Jag ville följa dina drag och dina svek. Och denna förföljelse skulle föra mig någonstans. Men fast i regnet, bland träden. Jag är inte vid havet. Och solen har sedan länge ospektakulärt danat ner vid horizonten. Jag missade det ikväll igen. Kanske är bristen på uppmärksamhet i min livlighet ett sätt att uppleva. Är aldrig konsten att se något för mig? Så besatt av att höras sa ni till mig. I min skamlösa kamp om er uppmärksamhet och när jag fick den blev jag tystare än svart. Sten kallar på vatten i behov av form av vikten på mina ord. För jag pratar här borta. Något ni för hundra år sedan aldrig kunde hört.

Och jag är inte vid havet. Förföljd av träden, när solen har gått ner. Med ryggen mot en sten, mina ben kunde haft styrka men allt mitt fokus låg vid vad jag kunde säga. Men jag har inget att säga.

Med ryggen mot en sten om tyngden ligger mot min muskel finns en kraft att repris igen så slipas orden, av vattnet som rullar stenen. Och mina ben i min kropp. Snälla ta mig någonstans. Det väger tungt och nya vägar lockar nyköpta skor för pengarna jag borde använt för färdproviant.

Tyngden ligger mot repen över hela överkroppen och jag hör viskningarna i asken, från vinden som sveper förbi av strömmen jag hört talas om, ute vid havet där jag inte är. Efter dagens kamp kommer drömmen om ljudet av vågor som slår mot trä i naturens andning. En oändligt kluckande repris i en rytm som är lika förståelig som oförutsägbar. Och du biter mig i kinderna och tror att jag ler. Men jag är inte vid havet, och jag är inte unik.

Nu är mina fötter täckta av läder, men blänket i mitt öga är om något bara en reflektion. Vad du ser är vad du är. Jag är ingenting för dig. Blänket i ditt öga är min spegelbild. Det syns bara när jag är vid dig. Och vi är inte vid havet. Nu är du indragen i det här. Vi är bland träden, gömda från vinden. Vi är ovana vid lukten av tång och frånvända glädjen av att kasta maneter i barnsliga lekar. Så vart är mitt leende, din röst, vågorna, modet, vinden, mitt hinder, mot promenaden rakt ut i vattnet. Nej inte ut i havet. Där jag kan se min spegelbild utan dina ögon. Mina ögon, min röst, frånskild. En droppe, ringar på vattnet. Med träden och den röda solen som mitt vittne. Med mina klädda fötter, fylld av vatten, rullad, slipad, buren och livlös. Nu kan jag återgälda, utan impulser. Utan tankar. Utan mål. Och slutgiltigen.

Till alla er där ute. Min kärlek brister. Denna melodi är mitt avlatsbrev. Jag kommer aldrig uppfylla er törst på uppmärksamhet. Jag hoppas ni förstår.

En Ros by Chronos Enemy

Allt jag kan göra är att tolka era drag. Jag väljer att se det som jag ser det. Tro det bästa, tro det värsta. I slutändan förstår jag ingenting. Era motiv, er vilja. Jag fattar fan ingenting. Det är ett skämt va? Alla är robotar. Lita inte på någon.

Jag stod och väntade, och mina tankar flöt kring vad som får mig att skifta vikten mellan ben till ben. Jag fokuserade all min energi på att kontrollera mina handlingar. Jag började vanka av och an. Jag iaktog hur mina ögon tvångsmässigt reagerar på allt i omgivningen som rör sig. Just här sträcker jag alltid ut en arm. Ett täcken på att jag är med. Jag kan röra mig. Men jag tänker väl? Jag kände att du var runt hörnet. Ett minne av ett missförstånd. Jag stirrade i asfalten och hörde din röst. Hej min vän.

Alla dör med den kunskap de samlat. Vi samtalar om deras motreaktion. Alla sätt att föra sina idéer vidare. Det är vad vi ger dem. Och vi vill ge något mer.

Ja, nu har jag legat i. Två nya låtar denna veckan med.

Även en riktigt färsk från igårkväll "Stormy Dub"

http://soundcloud.com/chronos-enemy/tracks för allihopa

Stormy Dub by Chronos Enemy

På morgonen går jag upp och går till jobbet. Rakt emot vad jag vill. Samhället har lyckats lura mig till att det är vad jag måste göra för att överleva. Att det är vad som inte bara förväntas av mig utan vad som behövs för att hålla maskineriet igång. Men det är ju okej ändå. För de har ju lyckats lura mig.

Styret har möjligheten att anstifta lagar. Mina handlingar måste ske innom ramen av lagen. Det är inte nog att jag är instängd i mitt eget huvud för resten av mitt liv. Jag är även instängd i samhället. Och hela helvetet rullar som en snöboll ner för ett berg av tid.

Nu vill de som bestämmer att vi ska sätta upp övervakning överallt. Det kostar för mycket resurser att ha människor på arbetet. Mindre procent av befolkningen ska jobba med att lägga sig i. Det är klart vi måste producera mera. All information ska lagras. Dels vill vi inte förlora eventuell information vid framtida lagövertramp. Och dels blir alla odödliga om hela deras liv är inspelade.

Människan har tänkt tillräckligt länge. Det är dags för oss att släppa de stora frågorna som ställdes för tusentals år sen. Det är dags att göra vad vi blir tillsagda. Och nu är en kontrollaparat billigare att bygga än någonsin. För första gången i historian börjar det bli ekonomiskt hållbart att ha ett totalt överseende kontrollorgan. Äntligen kan vi få släppa illusionen om fria val, kärlek och förståelse och helt inse att vi är maskiner.

Men det är klart, sålänge man har rent mjöl i påsen så gör det väl inget...

Även om en låga slocknar så lämnar den en tid av glöd. När glöden dör är något förkolnat. När vinden blåser, när regnet faller, när fötter trampar. Där ligger det, och med tiden tar minnet slut.

Ingenting kan rädda.

Det är bara desperation kvar. För tiden är både skön och hemsk, oviss men framförallt fullkomligt oöverskådlig. Den bara är där som den puls som en gång skrämde dig till panik.

Alla är rädda.

Och visst upprepar det sig. Aldrig igen, sa jag. Jag kan ha fel, sa jag. Där dog jag. Där öppnas fönstret på glänt. Åter igen färdas jag. Upp och ner för trappor med ovissheten. Och jag lämnade nog aldrig marken. Jag glömde vad som är upp och vad som är ner. Jag sa det inte först. Jag sa det igen.

Rädd ända ner mot trädets rot.

Där bränslet tryter. En sista vind av syre. Fast i respirator. Ner i mina lungor. På vägen ut görs inget ljud. Min tystnad mot sorlet från er rädslovädran. Glöden upprepar sig. Nog för att det ska bli rätt. Men sen. Det tar aldrig slut. Ni brinner. Det blåser. Det växer. Allt snurrar. Ni drar er. Jag Drar mig. Det blåser. Jag vacklar. Men sen? Igen?

Jag undrar vart den ligger och väntar. Där ni vet, där kvällsolen strimlar den trötta genom röken som yr ur munnen. En gång fanns där en gräsmatta. En gång fanns där en familj med en ansvarsfull fader. En fader som aldrig låtit sin bil rosta sönder och sjunka ner i marken bara för att översköljas av vegitation.

Jag hoppas, en dag kan jag vakna på morgonen och mödosamt skotta min väg genom snöns kalla helvete för att kunna ta mig till affären och möta alla äckel jag hatar som tillförser mig med vad jag behöver. Men då kanske bara någon gång i veckan. Sen kan jag vältra mig i mitt ljudlandskap jag byggt. Min egna kokong i erat virrvarr av trådar. En hit och en dit. Men ingen till mig.

som vi sår smakar salt av svetten på din axel
bakom dig vänder vinden och hettan står upp ur jorden
som träden svajar åt andra hållet vid denna tid
villar runt cirklar utan slut och nästa tuva
väntar som stenar i marken på hungriga händer
svagheten låter andra djur beta åt oss
och kriget för att driva jorden lämnar den orkeslös
den fattige stirrar på driften och väntar en sekund extra
men ingen rör sig, varje man står kvar och väntar
trötta på att cirkulera. med en annan slöhet
men så sakta vaggar hon förbi med vatten din fobi
någon uppmaning, någon motivation
krigets fader och uppfinningens moder
den vackra måste vila trots engagemang
tröttnar alla på att bevisa sig
ingen kan visa dig stolt
stanna eller gå
jag tror vi försvinner
kvar är han på jorden, i hettan för föda
till slut är allt till rätt

The ten rules state:

1. Don't think that you are special.
2. Don't think that you are of the same standing as others.
3. Don't think that you are smarter than others.
4. Don't fancy yourself as being better than others.
5. Don't think that you know more than others.
6. Don't think that you are more important than others.
7. Don't think that you are good at anything.
8. Don't laugh at others.
9. Don't think that any one of us cares about you.
10. Don't think that you can teach others anything.

Evangelium, genesis, stora skinande gestalter vi kan alla böja oss ner på knä och sluta våra ögon och mottaga dess välsignelse. Ateisterna skriker och spratlar och så nödvändigt det är att när vi inte har någon aning om vårt ursprung hitta på ett. Lite på kul. Lite som världens största practical joke. "Om vi hittar på en story med så många cirkelargument vi kan, så ser vi hur många som går på det sen?"

Men dom dog, och vi är kvar, med miljarder idioter som lallar runt och tror och härjar. Och varför klaga på dem? de gör väl ingen något ont? Eller? Och med detta sagt att i världens mest sekulariserade land ringer folk varje dag in till radion, livrädda för moskeer och allt vad de innebär, tydligen. Jo och sen ringer de andra rädda in på radion, som levt sina liv i fruktan för döden och sökt räddning i hokus pokus. De skriker snälla, vi måste väl få tro på något. Det pratas om förbud hit och dit ur inavlad andedräkt och svinen bökar i samma takt de alltid gjort.

Framförallt måste friheten finnas för var man att med all sin kraft kunna få slå sig framåt. Med alla armbågar på kroppen skära alla bromsklossar. För framåt, där är det bra. Där mår jag inte lika dåligt som här, där folk bråkar om gudomligheter och skapelser.

Vi tycker olika saker är intressanta, de tjittlar oss litegranna i magen. Sådär så vi måste ta reda på varför det är på vissa sätt. Utan att på något sätt ransaka varför leder vi oss själva till dit instinkten för. Estetiken glittrar och ögonen glänser i synen på just det där vi så tvunget måste se. Men alla våra drifter och begär, dom är där. Precis bakom intresset gömmer sig äcklet. Precis bakom utvecklingen gömmer det sig med former som inte tilltalar den bereste och en odör som fick matsalen att tappa aptiten.

Temat är väl alltid det, att det man vill ha, ska vara värt att kämpa för. Och det man får behöver man inte kämpa för, eller har man glömt hur man kämpade för. Så det lämnar oss med känslan att ingenting är värt något.

Så synd att vi inte kan se längre.

Vart du än är kan du tänka "vad är det första någon kan tänkas behöva just här". Och den som tillförser det behovet för vinning är den äckligaste människan just där.

Tack

Åter igen, blir du återfunnen i att tänka att någon måste vara på ett visst sätt i ditt liv? En solumn kvist på ett annars livat träd växer inga knoppar men reslig och galant. Vilket visar sen då, något tystlåtet men ändå besvikande var gång orden yppas? Ty den instängda bild av ingenting varje gång du sover drömmer någon att du drömmer något intressant när du drömde samma tråkiga dröm som du drömde igår och förrgår. Utan att besannas förgås fantasin och kvar blir en dyster min, trotsar lusta och hunger.

Då river sig duken och ombeder fröken att genast bekläda sen beträda vägen härifrån. Slasket väter dina liktorn och din hålfot till din sura sula. Ush och fy skriker direktören vid anblicken av ditt rivna porträtt. Slagorden staplar sig likt stavelser i en stakande text. Men allt som stod var kontext, ja haha, innehållet var rent nonsens. Och här skanderar jag i brist på konsens. Men ändå vidare och så, då, sen, snart.