New York, New York
Vi drömmer om att gå gatan ner i anonymitet och känna att vi lyckats med något. Vi stirrar i rännstenen för att undvika snöflingor på väg mot våra ögon. Vinden biter våra kinder och solen kisar våra ögon. Visst hade vi väl tittat upp om det fanns något att se.
Jag kommer aldrig ur tonåren och svär över mitt liv. Jag vill inte åka någon annans minibuss. Jag vill åka med dig i en rostig dodge van. Vi två, du som får mig att olaga intränga, stjäla och ljuga för vår framfart. Kanske hade jag skrikit högre om jag visste säkert att jag har vad som krävs för att ta oss hela vägen. Kanske hade jag läst på flaskan och sett min framtid om jag visste att du ville ta mig hela vägen. Hela vägen som leder snabbare till vändzoonen än alla de andra. De andra som skrikit oss i ansiktet sen vi var barn. Vår lena hud, min eviga tår.
Men jag hatar vad jag skriver. Jag kommer inte klura ut det. Det vänder i bröstet och att vända mig om och radera min framtid är lättare än vart den leder. Det viktiga för mig går inte skriva. Det viktiga för mig går inte att skrika.
Jag var så bra på att ljuga och manipulera. Det kanske hade varit välbehövligt i dessa dagar. Men jag slutade öva på det. Jag blev en slav till sanningen. Rädd som det lilla djuret jag är ingen Fox Mulder. Jag jagar inte. Jag böjer mig inte. Jag står absolut stilla och inga vägar leder någonstans. Snart behöver jag inte svara något. Snart frågar ingen.
Det här började med starka nya tag och en känsla av barnsligt allvar. Som allt slutar det i en orgie av misslyckande. Jag vänder mig bort precis när du räcker ut din hand. Jag kan aldrig se det. För att upprätthålla balansen måste jag vara precis. Och det sker av automatik. Döva kompositörer gör mig panikslagen och mitt självupptagna äckel kommer ihåg en barndom kantad av lovord och löfte om talang och storhet. Min ovilja att leva upp till något förvandlade all er uppmuntran till hinder, stoppklossar för en totalt obstinat.
Jag vill vara vacker och sann. Men nu har jag glömt varför. Jag förstår inte varför jag söker din uppmärksamhet, din validation, dig.
Jag kommer aldrig ur tonåren och svär över mitt liv. Jag vill inte åka någon annans minibuss. Jag vill åka med dig i en rostig dodge van. Vi två, du som får mig att olaga intränga, stjäla och ljuga för vår framfart. Kanske hade jag skrikit högre om jag visste säkert att jag har vad som krävs för att ta oss hela vägen. Kanske hade jag läst på flaskan och sett min framtid om jag visste att du ville ta mig hela vägen. Hela vägen som leder snabbare till vändzoonen än alla de andra. De andra som skrikit oss i ansiktet sen vi var barn. Vår lena hud, min eviga tår.
Men jag hatar vad jag skriver. Jag kommer inte klura ut det. Det vänder i bröstet och att vända mig om och radera min framtid är lättare än vart den leder. Det viktiga för mig går inte skriva. Det viktiga för mig går inte att skrika.
Jag var så bra på att ljuga och manipulera. Det kanske hade varit välbehövligt i dessa dagar. Men jag slutade öva på det. Jag blev en slav till sanningen. Rädd som det lilla djuret jag är ingen Fox Mulder. Jag jagar inte. Jag böjer mig inte. Jag står absolut stilla och inga vägar leder någonstans. Snart behöver jag inte svara något. Snart frågar ingen.
Det här började med starka nya tag och en känsla av barnsligt allvar. Som allt slutar det i en orgie av misslyckande. Jag vänder mig bort precis när du räcker ut din hand. Jag kan aldrig se det. För att upprätthålla balansen måste jag vara precis. Och det sker av automatik. Döva kompositörer gör mig panikslagen och mitt självupptagna äckel kommer ihåg en barndom kantad av lovord och löfte om talang och storhet. Min ovilja att leva upp till något förvandlade all er uppmuntran till hinder, stoppklossar för en totalt obstinat.
Jag vill vara vacker och sann. Men nu har jag glömt varför. Jag förstår inte varför jag söker din uppmärksamhet, din validation, dig.
Ekon
Jo, först tänker man, sen pratar man. Eller så gör man båda samtidigt. Hursomhelst blir ekot synligt i omgivningens uttalanden de närmaste dagarna.
Men jag förstår nu och livet kommer bli hårt för er när natten är oklar och stjärnor slutat lysa. Smärtsamt med brutna näsben när ingen håller upp dörren för er.
Men jag förstår nu och livet kommer bli hårt för er när natten är oklar och stjärnor slutat lysa. Smärtsamt med brutna näsben när ingen håller upp dörren för er.
Annie Hall
Jag har aldrig sett något av Woody Allen förut. Och vad ska man säga? Längesen jag hatade en karaktär så mycket. Samtidigt får man känslan av att han spelar sig själv till stor del. Hatar honom bara ännu mer. Han är så jävla kär i sig själv. AJA USH BLÄ
Filmkväll
Ajjemän, det är lördag. Har dukat upp med några filmer för att spara pengar denna förmodligen fattigaste lördagen i mitt liv på länge.
Startskottet gick för en film sen och jag får därför börja med att stort tacka Johan Lydén för tipset "Five Easy Pieces" som visade sig vara en riktig gammal goding med Jack Nicholson.
Filmen handlar om en herre som verkar vara i mitten av livet. Han är ett riktigt svin mot sin gravida bimbo och man förstår varför. Han är en sån där passionerat opassionerad person som verkar tro på att inte visa kärlek där han inte känner någon. Hans far har blivit sjuk och är okontaktbar och han gör en resa till sitt förflutna för att söka rätsida och avslut.
Det är ett helt makalöst karaktärsporträtt och jag satt och relaterade och hatade honom samtidigt. Allt i relation till hur jag själv är i mina relationer. Helt otroligt bra, och jävligt jobbigt på samma gång.
Nu blir det en film till... Jag återkommer
Drugstore Cowboy har blinkat förbi på skärmen. Inget större intryck. Lite småmysig på sina ställen. Kul att det var bilder från portland... *wink wink*
Kanske ser om den nån gång. Se om jag kan hitta något mer i den. Känner inte att den grep tag om mig alls. Inget av dialogen vädrade något som var nytt för mig heller. Hela grejen verkar handla om en insikt jag kom till själv för några år sen om att livet utan knark är helt oförutsägbart och man mår som man förtjänar och livet med knark får man veta i förväg genom att läsa på flaskan. Big woop, jag går vidare till nästa film.
Allright, klockan är 03.20 och jag har precis kollat klart på en av mina favoritfilmer. Tror det var tredje eller fjärde gången jag såg den nu. Mandomsprovet (The Graduate) med Dustin Hoffman. Den är helt snuskigt bra. Den har allt. Fotot är magiskt, dialogen är magisk. Magi, Magi, Magi. Fast nån gång kommer jag säkert komma över denna uppsjö av filmer jag älskar som handlar om att bryta sig loss från ungdomen bara för att inse att man snart sitter fast i ett skitliv. Eller vad blir räddningen när jag inte längre är där jag är. Men åhå vad fint det är ändå. Sorry om ni inte sett den för då låter det här nog bara som goja. Men fan då måste ni se den.
Mitt race får fortsätta imorgon, nu äre sleepy times.
Peace out
Startskottet gick för en film sen och jag får därför börja med att stort tacka Johan Lydén för tipset "Five Easy Pieces" som visade sig vara en riktig gammal goding med Jack Nicholson.
Filmen handlar om en herre som verkar vara i mitten av livet. Han är ett riktigt svin mot sin gravida bimbo och man förstår varför. Han är en sån där passionerat opassionerad person som verkar tro på att inte visa kärlek där han inte känner någon. Hans far har blivit sjuk och är okontaktbar och han gör en resa till sitt förflutna för att söka rätsida och avslut.
Det är ett helt makalöst karaktärsporträtt och jag satt och relaterade och hatade honom samtidigt. Allt i relation till hur jag själv är i mina relationer. Helt otroligt bra, och jävligt jobbigt på samma gång.
Nu blir det en film till... Jag återkommer
Drugstore Cowboy har blinkat förbi på skärmen. Inget större intryck. Lite småmysig på sina ställen. Kul att det var bilder från portland... *wink wink*
Kanske ser om den nån gång. Se om jag kan hitta något mer i den. Känner inte att den grep tag om mig alls. Inget av dialogen vädrade något som var nytt för mig heller. Hela grejen verkar handla om en insikt jag kom till själv för några år sen om att livet utan knark är helt oförutsägbart och man mår som man förtjänar och livet med knark får man veta i förväg genom att läsa på flaskan. Big woop, jag går vidare till nästa film.
Allright, klockan är 03.20 och jag har precis kollat klart på en av mina favoritfilmer. Tror det var tredje eller fjärde gången jag såg den nu. Mandomsprovet (The Graduate) med Dustin Hoffman. Den är helt snuskigt bra. Den har allt. Fotot är magiskt, dialogen är magisk. Magi, Magi, Magi. Fast nån gång kommer jag säkert komma över denna uppsjö av filmer jag älskar som handlar om att bryta sig loss från ungdomen bara för att inse att man snart sitter fast i ett skitliv. Eller vad blir räddningen när jag inte längre är där jag är. Men åhå vad fint det är ändå. Sorry om ni inte sett den för då låter det här nog bara som goja. Men fan då måste ni se den.
Mitt race får fortsätta imorgon, nu äre sleepy times.
Peace out
Till stranden
Sitter och lyssnar på james brown och funderar över feminism och universitetsutbildning.
Vi tenderar att se jämnlikhet som något självklart nuförtiden. Men igår när jag åkte med taxi kändes det helt superfel när Belle betalade för kalaset. Det är saker som är så djupt rotade att jag inte kan fatta det. Det krävs liksom exempel och situationer för att jag ska påminnas. Det är så jävla sjukt att vi skiljer på varandra i situationer för att vi har olika "utrustning". Vad är grejjen liksom? Och alla grabbiga jävla as som dunkar varandra på ryggen och vill upprätthålla sin maktställning över kvinnan. Va i helvete? FY FAN
Och jag kan knappt se förbi mig själv i alla mina tillkortakommanden där jag genom mitt outvecklade språk och min akademiska efterblivenhet är en del av hela den här skiten. "Well, if we're so fucking advanced, what are we doing working here?" (Clerks 1994)
Vi är fan asmånga. Jävla kretiner som jobbar på olika lager och i butiker. Blir så frustrerad vissa dagar att det verkligen inte är någon som lyckas utbilda sig. Samtidigt är jag ett sånt jävla punk som hatar all form av etablisemang så jävla mycket att utbildning i sverige känns som det mest främmande i världen. Men jag är så trött på att all min kunskap värderas som värdelös på grund av avsaknad på papper. Varför drog jag in er i det här? Ni har era anledningar att vara mer eller mindre stora misslyckanden precis som jag. Men jag grämer mig ändå över allt som vi missat. Att skaffa sig en fullvärdig, omgripande förståelse för något på egen hand är en utmaning. En utmaning...
The blue bus, is calling us.
Vi tenderar att se jämnlikhet som något självklart nuförtiden. Men igår när jag åkte med taxi kändes det helt superfel när Belle betalade för kalaset. Det är saker som är så djupt rotade att jag inte kan fatta det. Det krävs liksom exempel och situationer för att jag ska påminnas. Det är så jävla sjukt att vi skiljer på varandra i situationer för att vi har olika "utrustning". Vad är grejjen liksom? Och alla grabbiga jävla as som dunkar varandra på ryggen och vill upprätthålla sin maktställning över kvinnan. Va i helvete? FY FAN
Och jag kan knappt se förbi mig själv i alla mina tillkortakommanden där jag genom mitt outvecklade språk och min akademiska efterblivenhet är en del av hela den här skiten. "Well, if we're so fucking advanced, what are we doing working here?" (Clerks 1994)
Vi är fan asmånga. Jävla kretiner som jobbar på olika lager och i butiker. Blir så frustrerad vissa dagar att det verkligen inte är någon som lyckas utbilda sig. Samtidigt är jag ett sånt jävla punk som hatar all form av etablisemang så jävla mycket att utbildning i sverige känns som det mest främmande i världen. Men jag är så trött på att all min kunskap värderas som värdelös på grund av avsaknad på papper. Varför drog jag in er i det här? Ni har era anledningar att vara mer eller mindre stora misslyckanden precis som jag. Men jag grämer mig ändå över allt som vi missat. Att skaffa sig en fullvärdig, omgripande förståelse för något på egen hand är en utmaning. En utmaning...
The blue bus, is calling us.
många är vi
med mycket snack och lite verkstad. nu blir det dock mulholland dr-omtittning.
godnatt ni värld av skit. hoppas ni kvävs.
lite senare efter halva filmen får jag säga jääävlar va läskig den är. maaaybe baaaby. fiii faan. vågar man kolla andra halvan?
Kvällen slutade med att jag kollade igenom en hel dokumentärserie om konflikten mellan nynassar och förortsblattar. Den var rätt nice ändå. Lite känslosam i sista delen. Fattar inte varför inte alla bara kan hålla sams. Hala fram fredspipan bara. Blir oftast samma grej vad jag än ser där folk slåss på allvar. Jag fattar bara inte. Ok man tycker olika, ser olika ut eller vad fan som helst. Men så viktigt är väl inget att man skulle vilja skada någon? Alla vill väl egentligen bara älska varandra?
http://www.youtube.com/watch?v=LZWsZyShR_s
godnatt ni värld av skit. hoppas ni kvävs.
lite senare efter halva filmen får jag säga jääävlar va läskig den är. maaaybe baaaby. fiii faan. vågar man kolla andra halvan?
Kvällen slutade med att jag kollade igenom en hel dokumentärserie om konflikten mellan nynassar och förortsblattar. Den var rätt nice ändå. Lite känslosam i sista delen. Fattar inte varför inte alla bara kan hålla sams. Hala fram fredspipan bara. Blir oftast samma grej vad jag än ser där folk slåss på allvar. Jag fattar bara inte. Ok man tycker olika, ser olika ut eller vad fan som helst. Men så viktigt är väl inget att man skulle vilja skada någon? Alla vill väl egentligen bara älska varandra?
http://www.youtube.com/watch?v=LZWsZyShR_s
Skalman
Räck ut dina händer. Vi tar på varandra. Det kittlar i handflatan, ett hav av diamanter i dina ögon. Det har börjat regna och alla böcker är stängda. Ständigt kanaler rinner i ett konstant flimmer på framspolning, fort framåt. Stannar tankar, blänker till på det blanka golvet du skurat så fint. Du är så duktig och så mycket du kan.
Jag ler, och ser när du pratar. "åh, kära nån" skakar dina andetag när du känner mitt medgivande. Att någon en gång hört dig generar så. Det är då tornen faller. Det är så svårt, att portionera ut, utan färdigblandade påsar bakom upphängda lakan. Alla gånger då vi lekte och skjöt ett brev välsignat med tur framför oss, krossade rutor och stirrade upp mot bistra miner. Alla gånger hårdnade huden under våra fötter. Kanske bleknade vi, men aldrig så att det syns igenom.
En portion nu är alltid för mycket. Det är sant, ingen vill se och det smärtar mig. Att vi ska behöva skaka i vår ensamhet. För där vänder alltid blicken, när du delar din rädsla. I ditt skämt om en kniv.
Jag vill krossa din ruta och känna ruset när jag springer från din vrålande bil. Och om du någonsin fångar mig får du uppleva mina falska tårar som smälter ditt hjärta och "räddar mitt liv".
Om vi springer fortare, planerar mera, om vi kan göra alla stolta, om vi strävar mot något, om vi kan lägga allt där det ska ligga, jämnar ut och sopar rent.
Haha, skit ner dig din äckliga, tråkiga jävel. Jag pissar på ditt liv. På din dyra matta eller dyrbara tid. Fattar du inte vart vi är på väg? Den vägen alla vandrar. Såväl Vargen som Skalman.
Hi Ha Hi Ha Hi Ha
Jag ler, och ser när du pratar. "åh, kära nån" skakar dina andetag när du känner mitt medgivande. Att någon en gång hört dig generar så. Det är då tornen faller. Det är så svårt, att portionera ut, utan färdigblandade påsar bakom upphängda lakan. Alla gånger då vi lekte och skjöt ett brev välsignat med tur framför oss, krossade rutor och stirrade upp mot bistra miner. Alla gånger hårdnade huden under våra fötter. Kanske bleknade vi, men aldrig så att det syns igenom.
En portion nu är alltid för mycket. Det är sant, ingen vill se och det smärtar mig. Att vi ska behöva skaka i vår ensamhet. För där vänder alltid blicken, när du delar din rädsla. I ditt skämt om en kniv.
Jag vill krossa din ruta och känna ruset när jag springer från din vrålande bil. Och om du någonsin fångar mig får du uppleva mina falska tårar som smälter ditt hjärta och "räddar mitt liv".
Om vi springer fortare, planerar mera, om vi kan göra alla stolta, om vi strävar mot något, om vi kan lägga allt där det ska ligga, jämnar ut och sopar rent.
Haha, skit ner dig din äckliga, tråkiga jävel. Jag pissar på ditt liv. På din dyra matta eller dyrbara tid. Fattar du inte vart vi är på väg? Den vägen alla vandrar. Såväl Vargen som Skalman.
Hi Ha Hi Ha Hi Ha
