Liquor Baby

Raljera, skandera, domdera, hålla låda, genera, belevat. Dina ord som sandpapper mot den känsligaste hud hörnsätter en ängslig gud. Fängslad nu av vad du sagt, aldrig mer osagt. Fan, fan, fan otakt. För lördagkvällen i sanningen i vinets intorkade sura stank ger en dyster eftersmak. Hos smaklökar som börjar vakna till liv efter förgiftningens bedövning väntar söndagens prövning med huvuden i händerna och tryckta bröst. Och inget kan vi lämna osagt då sanningen är livet som inte syns när vi inte är där.

Hej där, här är jag. Snart är jag inte kvar. Snart är det imorgon och dagen efter kan vi gråta över allt vi aldrig hann göra. Sånär på har vi börjat men när ska vi börja?

Få saker kan flytta en tillbaka i tiden lika väl som en skiva man inte lyssnat på aktivt på 7 år. Jag satte precis på Próxima Estación: Esperanza av Manu Chao. Som en tidsmaskin flög jag tillbaka till nån gång 2002-2003 då jag var sjuk konstant, precis som nu och mest satt för mig själv inlåst utan lås i mitt lilla rum hemma hos min mor. Bilder av tiparol-kapslar, Diablo II, gitarrspel med joakim, mina första kvällar på trägårn, förkrökat i knullsofforna i replokalerna vid gamla bergsäterskolan.

Det finns en anledning till att jag kommer ihåg den tiden som ett enda töcken.

Men ja, det var inte meningen att sitta här och bli nostalgisk. Poängen var att det känns som jag ramlat ner i ett litet hål då allt plötsligt blivit som förr. Jag känner mig som en smittobärare mer än människa. Det är omänskligt att vara sjuk så mycket som jag varit nu. Min bror har flera kartor trad som gör det suger i knarktarmen. Jag känner igen allt från då. Är det något kosmiskt på gång? Är existensen uppradad på något sätt som öppnar maskhålen till för några år sedan? Jag kan inte tänka mig något värre än att vakna upp skizofren för några år sen och inse att allt som hänt sen dess varit en lång konstig dröm.

På något sätt har de senaste åren blivit några av de bästa i mitt liv. Varför känns det som någon rycker i mattan jag står på? Schluta mä dä!

Kanske står jag och knackar på någon dörr jag inte vill veta vart den leder. Jag menar, magkänslan brukar ha rätt. Vissa saker ska man inte röra. Vissa vägar ska man inte gå.

Har någon ett tips på huskurer mot förkylningar? Jag har druckit vitaminbrus varje dag och massor av grapejuice. Kanske är det fel på min hamburgerdiet?

Jo, så att... Varje helg är en ny möjlighet att bli riktigt fucked up. Med rätt umgänge löser man alla problem och skrattar tills man gråter långt in på småtimmarna. Bara för att tycka livet är bra vackert när små snökristallspeglar blinkar åt en hela vägen hem från efterfesten.

Men jag blir trött. Jag är trött, febrig rentav. Halsen svider och bröstet krampar.

Det är inget att orda om. Rakt in i skiten är det många nystarter och fräscha sinnen just nu. Det söks till skolor, lägenheter städas, pungar rakas, röken skingrar sig. Kvar blir klarhet och segerdepression lagom till februari. Då dammråttor hittat tillbaka till sitt hem under vår säng. Lakan färgas återigen gula av svett och gammal hud, snart 25 år gammal hud. Och visst fan luktar det unket som helvete.

Du kanske är yngre, känner att nej, jag är fräsch och najs. Mina lakan doftar av parfym från ligget jag hittade på trägårn i lördags. Mina idéer är grymma och jag kommer "klara mig" levande ur den här stan. Jodå...

Det är väl bara önska lycka till.

Musiken tystnade så idéerna sinade. Det är bäst jag sätter på en skiva till. Oh yeah can. Hmm. Vi får nog vänta ett slag. Tills världen går framåt igen.

Men ja, som sagt. Det är mycket man ska göra. Man ska ordna många saker för att vara en duktig medborgare, för att inte tala om för att vara en duktig medmänniska, man och även älskare, älskande i förhållande till andra och vara till lags tills dagen då skiten smäller som ett smatterband i din krampande hand.

För den som föddes obstinat, eller kanske bara aldrig kom ur "kan själv"-åldern så tenderar det senare i förra stycket till snudd på omöjligt i onödighetens tecken. Tack men nej tack. Jo men jo tack. Eller ptja, hur ska jag ha det egentligen?

Tack vare er ovilja att hjälpa mig, att älska mig, förstå mig, ens se mig, har jag lärt mig att allterftersom klara mig. Jag misslyckas tills jag lyckas och det känns för jävla bra.

Tillbaka till de obstinata. Jo vi kan själv. Och det kanske ser löjligt ut eller bara som ett rent rop på uppmärksamhet när vi pekar våra finger åt erat håll. Men det är en viktig del i processen. Efter sorgen kommer ilskan och den måste utageras innan vi kan acceptera att vi är fullkomligt ensamma på denna jord. Ingen kan röra oss. Det är totalitärt och äckligt. Ingenting kommer igenom.

Varför lyssnar jag på musik? Varför njuter jag av bilder, filmer och slentrianumgänge? har jag spenderat 20 rader rent skitsnack? Jag är fullkomligt sönderpenetrerad av allt ni säger och vill mig. Ett rakblad i centrum för en perfekt ambivalens. Balanserande med förtvinade muskler.

Jag lyssnar nog allt mindre och mer intresserat. Den regression som gör att alla 45åriga gubbar tror de kan allt och att enda sättet att konversera är att bevisa saker eller att få saker bevisade. Som bråket på varenda jävla släktkalas där de inte upptäckt uppslagsverk online. Jag går när ni öppnar munnen. Jag går till en annan mun med vätta läppar och en bönstjälk växande ur halsen.

min förvirring är det sista jag har, snälla ta den inte ifrån mig.