Andra reser, själv är jag full i min hemstad
Dom pratar där borta, något jag för hundra år sedan aldrig kunde hört. Vindarna och haven. Vågorna och seglen. Vad än jag sett har aldrig varit mitt val. Jag har köpt en illusion och en bild. Allt jag sagt har varit någonannans plan. Jag läste om det i tidningarna, och följde en manual, sen tog jag min häst och red. Precis som Clint Eastwood. Det viner i träden. För jag är inte vid havet. Mina bilder är trötta avbildningar av någon annans tankar. Tankar ni haft och skrivit ner. Vart är min?
Jag såg dig, och din avbildning var unik. Jag ville följa dina drag och dina svek. Och denna förföljelse skulle föra mig någonstans. Men fast i regnet, bland träden. Jag är inte vid havet. Och solen har sedan länge ospektakulärt danat ner vid horizonten. Jag missade det ikväll igen. Kanske är bristen på uppmärksamhet i min livlighet ett sätt att uppleva. Är aldrig konsten att se något för mig? Så besatt av att höras sa ni till mig. I min skamlösa kamp om er uppmärksamhet och när jag fick den blev jag tystare än svart. Sten kallar på vatten i behov av form av vikten på mina ord. För jag pratar här borta. Något ni för hundra år sedan aldrig kunde hört.
Och jag är inte vid havet. Förföljd av träden, när solen har gått ner. Med ryggen mot en sten, mina ben kunde haft styrka men allt mitt fokus låg vid vad jag kunde säga. Men jag har inget att säga.
Med ryggen mot en sten om tyngden ligger mot min muskel finns en kraft att repris igen så slipas orden, av vattnet som rullar stenen. Och mina ben i min kropp. Snälla ta mig någonstans. Det väger tungt och nya vägar lockar nyköpta skor för pengarna jag borde använt för färdproviant.
Tyngden ligger mot repen över hela överkroppen och jag hör viskningarna i asken, från vinden som sveper förbi av strömmen jag hört talas om, ute vid havet där jag inte är. Efter dagens kamp kommer drömmen om ljudet av vågor som slår mot trä i naturens andning. En oändligt kluckande repris i en rytm som är lika förståelig som oförutsägbar. Och du biter mig i kinderna och tror att jag ler. Men jag är inte vid havet, och jag är inte unik.
Nu är mina fötter täckta av läder, men blänket i mitt öga är om något bara en reflektion. Vad du ser är vad du är. Jag är ingenting för dig. Blänket i ditt öga är min spegelbild. Det syns bara när jag är vid dig. Och vi är inte vid havet. Nu är du indragen i det här. Vi är bland träden, gömda från vinden. Vi är ovana vid lukten av tång och frånvända glädjen av att kasta maneter i barnsliga lekar. Så vart är mitt leende, din röst, vågorna, modet, vinden, mitt hinder, mot promenaden rakt ut i vattnet. Nej inte ut i havet. Där jag kan se min spegelbild utan dina ögon. Mina ögon, min röst, frånskild. En droppe, ringar på vattnet. Med träden och den röda solen som mitt vittne. Med mina klädda fötter, fylld av vatten, rullad, slipad, buren och livlös. Nu kan jag återgälda, utan impulser. Utan tankar. Utan mål. Och slutgiltigen.
Jag såg dig, och din avbildning var unik. Jag ville följa dina drag och dina svek. Och denna förföljelse skulle föra mig någonstans. Men fast i regnet, bland träden. Jag är inte vid havet. Och solen har sedan länge ospektakulärt danat ner vid horizonten. Jag missade det ikväll igen. Kanske är bristen på uppmärksamhet i min livlighet ett sätt att uppleva. Är aldrig konsten att se något för mig? Så besatt av att höras sa ni till mig. I min skamlösa kamp om er uppmärksamhet och när jag fick den blev jag tystare än svart. Sten kallar på vatten i behov av form av vikten på mina ord. För jag pratar här borta. Något ni för hundra år sedan aldrig kunde hört.
Och jag är inte vid havet. Förföljd av träden, när solen har gått ner. Med ryggen mot en sten, mina ben kunde haft styrka men allt mitt fokus låg vid vad jag kunde säga. Men jag har inget att säga.
Med ryggen mot en sten om tyngden ligger mot min muskel finns en kraft att repris igen så slipas orden, av vattnet som rullar stenen. Och mina ben i min kropp. Snälla ta mig någonstans. Det väger tungt och nya vägar lockar nyköpta skor för pengarna jag borde använt för färdproviant.
Tyngden ligger mot repen över hela överkroppen och jag hör viskningarna i asken, från vinden som sveper förbi av strömmen jag hört talas om, ute vid havet där jag inte är. Efter dagens kamp kommer drömmen om ljudet av vågor som slår mot trä i naturens andning. En oändligt kluckande repris i en rytm som är lika förståelig som oförutsägbar. Och du biter mig i kinderna och tror att jag ler. Men jag är inte vid havet, och jag är inte unik.
Nu är mina fötter täckta av läder, men blänket i mitt öga är om något bara en reflektion. Vad du ser är vad du är. Jag är ingenting för dig. Blänket i ditt öga är min spegelbild. Det syns bara när jag är vid dig. Och vi är inte vid havet. Nu är du indragen i det här. Vi är bland träden, gömda från vinden. Vi är ovana vid lukten av tång och frånvända glädjen av att kasta maneter i barnsliga lekar. Så vart är mitt leende, din röst, vågorna, modet, vinden, mitt hinder, mot promenaden rakt ut i vattnet. Nej inte ut i havet. Där jag kan se min spegelbild utan dina ögon. Mina ögon, min röst, frånskild. En droppe, ringar på vattnet. Med träden och den röda solen som mitt vittne. Med mina klädda fötter, fylld av vatten, rullad, slipad, buren och livlös. Nu kan jag återgälda, utan impulser. Utan tankar. Utan mål. Och slutgiltigen.
Kommentarer
Trackback
