Super Mario?

Det är inget att orda om. Rakt in i skiten är det många nystarter och fräscha sinnen just nu. Det söks till skolor, lägenheter städas, pungar rakas, röken skingrar sig. Kvar blir klarhet och segerdepression lagom till februari. Då dammråttor hittat tillbaka till sitt hem under vår säng. Lakan färgas återigen gula av svett och gammal hud, snart 25 år gammal hud. Och visst fan luktar det unket som helvete.

Du kanske är yngre, känner att nej, jag är fräsch och najs. Mina lakan doftar av parfym från ligget jag hittade på trägårn i lördags. Mina idéer är grymma och jag kommer "klara mig" levande ur den här stan. Jodå...

Det är väl bara önska lycka till.

Musiken tystnade så idéerna sinade. Det är bäst jag sätter på en skiva till. Oh yeah can. Hmm. Vi får nog vänta ett slag. Tills världen går framåt igen.

Men ja, som sagt. Det är mycket man ska göra. Man ska ordna många saker för att vara en duktig medborgare, för att inte tala om för att vara en duktig medmänniska, man och även älskare, älskande i förhållande till andra och vara till lags tills dagen då skiten smäller som ett smatterband i din krampande hand.

För den som föddes obstinat, eller kanske bara aldrig kom ur "kan själv"-åldern så tenderar det senare i förra stycket till snudd på omöjligt i onödighetens tecken. Tack men nej tack. Jo men jo tack. Eller ptja, hur ska jag ha det egentligen?

Tack vare er ovilja att hjälpa mig, att älska mig, förstå mig, ens se mig, har jag lärt mig att allterftersom klara mig. Jag misslyckas tills jag lyckas och det känns för jävla bra.

Tillbaka till de obstinata. Jo vi kan själv. Och det kanske ser löjligt ut eller bara som ett rent rop på uppmärksamhet när vi pekar våra finger åt erat håll. Men det är en viktig del i processen. Efter sorgen kommer ilskan och den måste utageras innan vi kan acceptera att vi är fullkomligt ensamma på denna jord. Ingen kan röra oss. Det är totalitärt och äckligt. Ingenting kommer igenom.

Varför lyssnar jag på musik? Varför njuter jag av bilder, filmer och slentrianumgänge? har jag spenderat 20 rader rent skitsnack? Jag är fullkomligt sönderpenetrerad av allt ni säger och vill mig. Ett rakblad i centrum för en perfekt ambivalens. Balanserande med förtvinade muskler.

Jag lyssnar nog allt mindre och mer intresserat. Den regression som gör att alla 45åriga gubbar tror de kan allt och att enda sättet att konversera är att bevisa saker eller att få saker bevisade. Som bråket på varenda jävla släktkalas där de inte upptäckt uppslagsverk online. Jag går när ni öppnar munnen. Jag går till en annan mun med vätta läppar och en bönstjälk växande ur halsen.

min förvirring är det sista jag har, snälla ta den inte ifrån mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0