Skalman

Räck ut dina händer. Vi tar på varandra. Det kittlar i handflatan, ett hav av diamanter i dina ögon. Det har börjat regna och alla böcker är stängda. Ständigt kanaler rinner i ett konstant flimmer på framspolning, fort framåt. Stannar tankar, blänker till på det blanka golvet du skurat så fint. Du är så duktig och så mycket du kan.

Jag ler, och ser när du pratar. "åh, kära nån" skakar dina andetag när du känner mitt medgivande. Att någon en gång hört dig generar så. Det är då tornen faller. Det är så svårt, att portionera ut, utan färdigblandade påsar bakom upphängda lakan. Alla gånger då vi lekte och skjöt ett brev välsignat med tur framför oss, krossade rutor och stirrade upp mot bistra miner. Alla gånger hårdnade huden under våra fötter. Kanske bleknade vi, men aldrig så att det syns igenom.

En portion nu är alltid för mycket. Det är sant, ingen vill se och det smärtar mig. Att vi ska behöva skaka i vår ensamhet. För där vänder alltid blicken, när du delar din rädsla. I ditt skämt om en kniv.

Jag vill krossa din ruta och känna ruset när jag springer från din vrålande bil. Och om du någonsin fångar mig får du uppleva mina falska tårar som smälter ditt hjärta och "räddar mitt liv".

Om vi springer fortare, planerar mera, om vi kan göra alla stolta, om vi strävar mot något, om vi kan lägga allt där det ska ligga, jämnar ut och sopar rent.

Haha, skit ner dig din äckliga, tråkiga jävel. Jag pissar på ditt liv. På din dyra matta eller dyrbara tid. Fattar du inte vart vi är på väg? Den vägen alla vandrar. Såväl Vargen som Skalman.

Hi Ha Hi Ha Hi Ha

Kommentarer
Postat av: anonym

jag saknar dej, också.

2010-02-07 @ 17:46:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0