New York, New York
Vi drömmer om att gå gatan ner i anonymitet och känna att vi lyckats med något. Vi stirrar i rännstenen för att undvika snöflingor på väg mot våra ögon. Vinden biter våra kinder och solen kisar våra ögon. Visst hade vi väl tittat upp om det fanns något att se.
Jag kommer aldrig ur tonåren och svär över mitt liv. Jag vill inte åka någon annans minibuss. Jag vill åka med dig i en rostig dodge van. Vi två, du som får mig att olaga intränga, stjäla och ljuga för vår framfart. Kanske hade jag skrikit högre om jag visste säkert att jag har vad som krävs för att ta oss hela vägen. Kanske hade jag läst på flaskan och sett min framtid om jag visste att du ville ta mig hela vägen. Hela vägen som leder snabbare till vändzoonen än alla de andra. De andra som skrikit oss i ansiktet sen vi var barn. Vår lena hud, min eviga tår.
Men jag hatar vad jag skriver. Jag kommer inte klura ut det. Det vänder i bröstet och att vända mig om och radera min framtid är lättare än vart den leder. Det viktiga för mig går inte skriva. Det viktiga för mig går inte att skrika.
Jag var så bra på att ljuga och manipulera. Det kanske hade varit välbehövligt i dessa dagar. Men jag slutade öva på det. Jag blev en slav till sanningen. Rädd som det lilla djuret jag är ingen Fox Mulder. Jag jagar inte. Jag böjer mig inte. Jag står absolut stilla och inga vägar leder någonstans. Snart behöver jag inte svara något. Snart frågar ingen.
Det här började med starka nya tag och en känsla av barnsligt allvar. Som allt slutar det i en orgie av misslyckande. Jag vänder mig bort precis när du räcker ut din hand. Jag kan aldrig se det. För att upprätthålla balansen måste jag vara precis. Och det sker av automatik. Döva kompositörer gör mig panikslagen och mitt självupptagna äckel kommer ihåg en barndom kantad av lovord och löfte om talang och storhet. Min ovilja att leva upp till något förvandlade all er uppmuntran till hinder, stoppklossar för en totalt obstinat.
Jag vill vara vacker och sann. Men nu har jag glömt varför. Jag förstår inte varför jag söker din uppmärksamhet, din validation, dig.
Jag kommer aldrig ur tonåren och svär över mitt liv. Jag vill inte åka någon annans minibuss. Jag vill åka med dig i en rostig dodge van. Vi två, du som får mig att olaga intränga, stjäla och ljuga för vår framfart. Kanske hade jag skrikit högre om jag visste säkert att jag har vad som krävs för att ta oss hela vägen. Kanske hade jag läst på flaskan och sett min framtid om jag visste att du ville ta mig hela vägen. Hela vägen som leder snabbare till vändzoonen än alla de andra. De andra som skrikit oss i ansiktet sen vi var barn. Vår lena hud, min eviga tår.
Men jag hatar vad jag skriver. Jag kommer inte klura ut det. Det vänder i bröstet och att vända mig om och radera min framtid är lättare än vart den leder. Det viktiga för mig går inte skriva. Det viktiga för mig går inte att skrika.
Jag var så bra på att ljuga och manipulera. Det kanske hade varit välbehövligt i dessa dagar. Men jag slutade öva på det. Jag blev en slav till sanningen. Rädd som det lilla djuret jag är ingen Fox Mulder. Jag jagar inte. Jag böjer mig inte. Jag står absolut stilla och inga vägar leder någonstans. Snart behöver jag inte svara något. Snart frågar ingen.
Det här började med starka nya tag och en känsla av barnsligt allvar. Som allt slutar det i en orgie av misslyckande. Jag vänder mig bort precis när du räcker ut din hand. Jag kan aldrig se det. För att upprätthålla balansen måste jag vara precis. Och det sker av automatik. Döva kompositörer gör mig panikslagen och mitt självupptagna äckel kommer ihåg en barndom kantad av lovord och löfte om talang och storhet. Min ovilja att leva upp till något förvandlade all er uppmuntran till hinder, stoppklossar för en totalt obstinat.
Jag vill vara vacker och sann. Men nu har jag glömt varför. Jag förstår inte varför jag söker din uppmärksamhet, din validation, dig.
Kommentarer
Postat av: Babsen
Du medmänniska på jorden...
Trackback
