det postmoderna dilemmat
Benevolens och rättfärdighet. Att förlora sig själv. Stora tankar i ett litet utrymme. En enda strävan att skapa något viktigt. Något viktigt som kan förmedla benevolens och rättfärdighet.
Så präktigt att man spyr. Jag må vara benevolent, men jag har inte varit rättfärdig på länge. På så sätt har jag förlorat mig själv. Mig själv kanske blev något nytt. Men jag kan inte hjälpa att ana att neorosen föds i alla de svek man gjort av sig själv. Kanske även av svek andra gjort mot en.
Kemisk obalans, paranoia, depression, psykos, så många ord som ska hjälpa oss förstå varför vi gör som vi gör när vi inte gör som vi ska. Men varje gång vi rubricerar tankar som sjuka ifrågasätter vi fria viljan, och därmed ansvaret för våra handlingar. Något hela vårat samhälle är grundat på. Sviker man anvaret man har som människa blir man utkastad/inlåst. Det finns liksom inga obestridda bevis för att människan är en produkt av sin omgivning eller om den är en oberoende individ. Ska någon hållas ansvarig som individ eller ska alla hållas ansvariga som samhälle.
Jag är förvirrad. Allting känns så baserat på "loose facts". Någonstans i den här smörjan försöker jag hela tiden hitta anledningen till varför ingenting känns viktigt för mig längre. Och nu hatar jag mig själv för jag förolämpar hela världen genom att säga just det. Har ni förvandlat mig till vad jag är? Har jag gjort det? Har jag alltid varit som nu?
/Jonas
Kvasi-kunnig psykoanalytisk fysiker
Så präktigt att man spyr. Jag må vara benevolent, men jag har inte varit rättfärdig på länge. På så sätt har jag förlorat mig själv. Mig själv kanske blev något nytt. Men jag kan inte hjälpa att ana att neorosen föds i alla de svek man gjort av sig själv. Kanske även av svek andra gjort mot en.
Kemisk obalans, paranoia, depression, psykos, så många ord som ska hjälpa oss förstå varför vi gör som vi gör när vi inte gör som vi ska. Men varje gång vi rubricerar tankar som sjuka ifrågasätter vi fria viljan, och därmed ansvaret för våra handlingar. Något hela vårat samhälle är grundat på. Sviker man anvaret man har som människa blir man utkastad/inlåst. Det finns liksom inga obestridda bevis för att människan är en produkt av sin omgivning eller om den är en oberoende individ. Ska någon hållas ansvarig som individ eller ska alla hållas ansvariga som samhälle.
Jag är förvirrad. Allting känns så baserat på "loose facts". Någonstans i den här smörjan försöker jag hela tiden hitta anledningen till varför ingenting känns viktigt för mig längre. Och nu hatar jag mig själv för jag förolämpar hela världen genom att säga just det. Har ni förvandlat mig till vad jag är? Har jag gjort det? Har jag alltid varit som nu?
/Jonas
Kvasi-kunnig psykoanalytisk fysiker
Kommentarer
Trackback
