Hello? Goodbye? You know you made us cry.
Nya tveksamma erbjudanden, sjukdom, ovilja.
Det är inte ok att ha skrivkramp eller musikpaus när man aldrig skapat något. Då har man aldrig gjort något. En tanke formuleras gärna. Sen när den ska ut blir det helt tyst och skammen sprider sig. Ni hade hoppats på något. Äntligen något av värde ur min mun.
De senaste dagarna har jag lekt lite med mitt nya midibord. Inget överdrivet roligt har kommit ut ännu. Det är ganska roligt men jag påminner mig hela tiden om hur jävla dålig jag är. Sjukt ändå va man slår på sig själv. Hade någon spelat som jag, som inte var jag hade jag hyllat den till skyarna. Men mig själv kan jag sparka i könet hur hårt som helst.
Jag såg precis en dokumentär, "Jesus camp" på video google. Ni kan hitta den där. Den kristna högern i USA är tydligen en sak till att vara rädd för. De vill ha "One nation under god" på vår jord. Homogeniseringen har börjat med hjärntvätt av barn.
Som om jag bryr mig egentligen, alla är lika stora idioter. Hela tiden är det samma sak. Jag blir uppjagad av någon orättvisa eller sjukhet i samhället. Börjar på en arg harrang, bara för att inse halvägs att hela skiten är meningslös ändå, och avslutar halvdant.
Hela motivationen till att detta upprör mig är för det går ut över oss som inte har en psyksjuk illusion om att gud talar till någon. Vi kanske får sätta våra liv till på grund av deras rädsla för att livet skulle vara meningslöst. Men lika omotiverad blir jag när jag åter igen tänker på hur besviken även ni gör mig. Hur besviken jag gör mig. Vi kan alla likagärna dö, som den sorgliga hög skit vi kollektivt är.
Det har vart en fin morgon idag. Solen arbetar sig flitigt in genom fönstret. Kylen är full med mat och jag är svinhungrig.
Min kompis Raskolnikov tipsade mig idag om bandet "Department of Eagles" som jag gillar redan på en gång. Lite som tsatsiki, smakar fräscht och ger en dålig andedräkt.
Efter ni eventuellt lyssnat klart på den skivan så kolla på den här underbara filmen "The Station Agent" som handlar om en dvärg som gillar tåg, men blir tvungen att lära sig gilla kompanjoner.
Hittade även en poet häromdan. Rod McKuen. För att ni ska få lite mersmak så klistrar jag in ett litet utdrag från prosa kallad "Desire" Skriven 1958
"I have no special bed. I give myself to those who offer love. Can it be wrong? Lonely rivers going to the sea give themselves to many brooks in passing. So it is with me. Lonely. Till someone says the magic word... Hello."
/Jonas
Det är inte ok att ha skrivkramp eller musikpaus när man aldrig skapat något. Då har man aldrig gjort något. En tanke formuleras gärna. Sen när den ska ut blir det helt tyst och skammen sprider sig. Ni hade hoppats på något. Äntligen något av värde ur min mun.
De senaste dagarna har jag lekt lite med mitt nya midibord. Inget överdrivet roligt har kommit ut ännu. Det är ganska roligt men jag påminner mig hela tiden om hur jävla dålig jag är. Sjukt ändå va man slår på sig själv. Hade någon spelat som jag, som inte var jag hade jag hyllat den till skyarna. Men mig själv kan jag sparka i könet hur hårt som helst.
Jag såg precis en dokumentär, "Jesus camp" på video google. Ni kan hitta den där. Den kristna högern i USA är tydligen en sak till att vara rädd för. De vill ha "One nation under god" på vår jord. Homogeniseringen har börjat med hjärntvätt av barn.
Som om jag bryr mig egentligen, alla är lika stora idioter. Hela tiden är det samma sak. Jag blir uppjagad av någon orättvisa eller sjukhet i samhället. Börjar på en arg harrang, bara för att inse halvägs att hela skiten är meningslös ändå, och avslutar halvdant.
Hela motivationen till att detta upprör mig är för det går ut över oss som inte har en psyksjuk illusion om att gud talar till någon. Vi kanske får sätta våra liv till på grund av deras rädsla för att livet skulle vara meningslöst. Men lika omotiverad blir jag när jag åter igen tänker på hur besviken även ni gör mig. Hur besviken jag gör mig. Vi kan alla likagärna dö, som den sorgliga hög skit vi kollektivt är.
Det har vart en fin morgon idag. Solen arbetar sig flitigt in genom fönstret. Kylen är full med mat och jag är svinhungrig.
Min kompis Raskolnikov tipsade mig idag om bandet "Department of Eagles" som jag gillar redan på en gång. Lite som tsatsiki, smakar fräscht och ger en dålig andedräkt.
Efter ni eventuellt lyssnat klart på den skivan så kolla på den här underbara filmen "The Station Agent" som handlar om en dvärg som gillar tåg, men blir tvungen att lära sig gilla kompanjoner.
Hittade även en poet häromdan. Rod McKuen. För att ni ska få lite mersmak så klistrar jag in ett litet utdrag från prosa kallad "Desire" Skriven 1958
"I have no special bed. I give myself to those who offer love. Can it be wrong? Lonely rivers going to the sea give themselves to many brooks in passing. So it is with me. Lonely. Till someone says the magic word... Hello."
/Jonas
Kommentarer
Trackback
