Oh well, Ok
Det känns ledsamt att ju mer jag lär mig, ju fler insikter jag kommer till, så tar det mig längre ifrån gemenskap och förståelse. Det borde varit tvärt om. För mitt område är människor, och delområdena som musik och film är sånt som alla människor gillar. Ändå glider jag längre och längre ifrån de flesta jag träffar.
Det är ju lätt att börja fundera i banan "är jag verkligen då på väg åt rätt håll". Men det gör inte jag. Min väg är självklar. "A path is formed by laying one stone at a time".
Så reser jag mig upp och går. Precis den sekund jag inser att gränsen är nådd så står jag redan upp. Redo att lägga en ny sten framför mig.
Jag är dryg för jag vill inte diskutera paradise hotel. Och din förstoppade människosyn och generella inställning till livet får mig att känna mig så ensam. Jag är så sjukt inte med på det du säger att jag blir stum. Jag får gå hem och prata med min blogg istället. Va i helvete. Vad fan är det här?
Jag insåg just att det har vart såhär sålänge jag kan minnas. När jag var liten blev jag alltid förbannad att det aldrig var någon som ville prata när saker väl blev intressanta. Precis som att de antog att jag inte hade något att säga på området. Nu är de snarare rädda för vad jag har att säga. Jag klagade alltid till mamma att "vuxna" inte förtjänade någon respekt om de inte gav någon. Inget har väl förändrats. Nu är jag "Vuxen". Jag ger alla chansen att prata på. Det är sällan värt det men tack till er som bryter trenden.
Det känns som jag sitter fast i ett ruttet träsk.
Vad det gäller musik jag aldrig hört förr som jag kan uttala mig om för dagen kan jag väl passa på att funeral mist är precis så spännande som det låter.
Det är ju lätt att börja fundera i banan "är jag verkligen då på väg åt rätt håll". Men det gör inte jag. Min väg är självklar. "A path is formed by laying one stone at a time".
Så reser jag mig upp och går. Precis den sekund jag inser att gränsen är nådd så står jag redan upp. Redo att lägga en ny sten framför mig.
Jag är dryg för jag vill inte diskutera paradise hotel. Och din förstoppade människosyn och generella inställning till livet får mig att känna mig så ensam. Jag är så sjukt inte med på det du säger att jag blir stum. Jag får gå hem och prata med min blogg istället. Va i helvete. Vad fan är det här?
Jag insåg just att det har vart såhär sålänge jag kan minnas. När jag var liten blev jag alltid förbannad att det aldrig var någon som ville prata när saker väl blev intressanta. Precis som att de antog att jag inte hade något att säga på området. Nu är de snarare rädda för vad jag har att säga. Jag klagade alltid till mamma att "vuxna" inte förtjänade någon respekt om de inte gav någon. Inget har väl förändrats. Nu är jag "Vuxen". Jag ger alla chansen att prata på. Det är sällan värt det men tack till er som bryter trenden.
Det känns som jag sitter fast i ett ruttet träsk.
Vad det gäller musik jag aldrig hört förr som jag kan uttala mig om för dagen kan jag väl passa på att funeral mist är precis så spännande som det låter.
Kommentarer
Postat av: Babsen
Hade du varit med på samma konsert som jag igår, så hade du kanske velat diskutera den musiken med oss/mig. Fujita pianotrio spelade Haydns pianotrio nr 39 i G-dur, Elfrida Andrées pianotrio nr 2 i g-moll och Mendelssohns pianotrio nr 1 i d-moll. Det var enastående bra musik och musikerna spelade fantastiskt bra. Du kunde prova att följa med nån gång, för att se vad du skulle gilla den typen av konsert. Det är helt annat än att lyssna på en skiva. Inlevelsen bör upplevas live. Kram.
Trackback
