Saltvatten

(Jonas)

Som ett brev som aldrig besvaras sträcker sig handen ut i det okända. Det ter sig märkligt hur saker utkristalliseras i total logik. Absulotion och handcreme.

Vi utbyter, och ställer krav. I den outgrundliga tristessen där underhållningen är frånvarande sätter vi ändå värde på varandra. Vi vill göra något, något som aldrig gjorts förut.

Vi försöker hålla oss mjuka, med lotion känner vi diplomati. Vi smörjer ett klockspel vars passform i grund är perfekt. Vi gråter när delarna rostar.

Vi är här nu. Det passar fortfarande. Vi ställs inför valet att sluta, sluta spela spelet. Geometri i symetri. Delarna kuvar, vi skruvar på oss igen.

Jag har givit för stora delar information. Inget är intressant längre. Löparna har sprungit sig trötta på kullersten över landskapen.

Död åt allt. Bedragare, ni. Ack och ve. Kan inte hantera förlusten. Åter igen är narren i tårar.




Midsommardag, hela sveriges bakfylla. Hur många ligger som jag raklånga på rygg halva dagen och stonkar? Jag kan bara se vad som händer i mitt rum. Men i min fantasi ligger minst 6 miljoner människor precis i samma ställning som jag just nu. Minnet av gårdagen i en låda på vinden. Ett 500-bitars pussel. Fragment av sill, potatis, nubbe, grogg, öl, musik, skratt och "allvarliga" konversationer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0