den förbannade sidan hos människor som tror sig ha viljan till att bry sig om någon annan

kom igen och riv barriären, låt solen skina på. täck ej med din skugga över det som skall bli.
pissa inte på marken jag bygger på.
dö ej på marken jag bygger på.
inte ens efter brutna löften.
du har markerat dina val. hårt som sten. hugget i sten.
jag markerade mina val, redan från början till ditt slut.
sen var det, det här om han som hängde sig i sitt sovrum, och de som följde därtill.
fick du med allt på bild? fick du ner allt med din penna?
den som mödomsfullt spelade in sina minnen på blandband, bara för att ge vidare.
som ett tecken, som ett sista ord i vår enda mening.
där jag sjönk ihop, uppriven, nerriven på marken.
sen därefter jag besökte kalla platser, där mina minnen ej orkar mer, där mina nya minnen ej finns till.
plockar du efter något ur din ficka?
var det värt att blotta det allt du skulle ge?
jag står här fortfarande osäker.
det enda ärliga som vi alla stod emot, något jag plockade upp ur fickan under resans fart.
kallade jag det framgång? då andra såg på, äcklade.
jag fällde ej några tårar på begravningen, inte ens närvarande, trots allas blickar och åsikter om vart jag borde vara.
bara bländad.
signalerna som följd och mitt ursinne till svar.
hur mycket plats har jag kvar?
då jag lät dig dö på min mark, då jag överlät mitt medlidande till svar.


(john)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0