Purgatori

Vad man än väljer att göra, finns det en mall för hur man gör det korrekt. Och visst förstår man det till en viss del, tills det börjar gå över i absurdum. "Hur är jag en rebell?", "Hur är jag en reaktionär?" "Hur håller man på bästa sätt med?".

Även de som sticker ut ur mängden är rädda för andra som sticker ut. Det formas gärna grupper av människor. Kollektiva antireaktioner. När man inte delar samma antireaktion är man farlig och subjekt för förnedring, ifrågasättande. Allt för att föra dig in i en grupp.

Jag ser bilder framför mig av brännmärkt boskap. Människor i långa led. Ni vet klassikerna. Och jag börjar inse att det största problemet är att folk som piskar oftast inte vet om det. Kanske gör även jag detta? Vad gör jag egentligen varje gång jag öppnar munnen och säger vad jag tycker? Är det ett sätt att sätta dig på plats? Leda dig in på rätt spår? Även om jag alltid talat emot konformitet. Har jag då bara piskat dig tillbaka in i antikonformitetens breda led?

Det blir svårare och svårare destu mer man tänker i banor reaktion/antireaktion och orsak/verkan att ens öppna munnen.

Den senaste tidens catharsis jag fått kämpa med har varit tung och jag kan fortfarande inte förhålla mig till flera av de saker ni vänner sagt. Ni har fått det att låta som att det finns ett ideal jag inte levt upp till. Jag har aldrig velat leva upp till något i hela mitt liv. Jag vill inte föregå med ett exempel där någon behöver leva upp till något.

/Jonas

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0