Äta Sova Skita Repetera

Jag ligger på rygg. För naken för åskådare. Solen ligger hårt på min svarta "gardin" och värmen är både skön och outhärdlig. En gräsklippare eller liknande tränger igenom från något hus bort.

Hela tiden känner jag av ett tryck över saker jag borde gjort. Men jag har psykiska spärrar mot att gå till arbetsförmedlingen och liknande. Det är saker som egentligen känns helt irrelevanta för mig. De har ingen funktion i samhället. Så fort man betalar skatt borde man registreras som arbetande. och när man en månad inte gör det borde arbetslöshetspengar komma in automatiskt. Det skulle bespara mig helvetet det innebär att gå till arbetsförmedlingen och bli skrattad i ansiktet när jag säger att jag egentligen inte alls vill lyfta bruna kartonger hela mitt liv, att jag hellre vill sätta mig på huk och skrika tills det inte finns något skrik kvar och sen slå sönder allt runtomkring mig.

Det är dags för vårat land att inse att arbetsförmedlingen inte fyller någon som helst funktion. Ingen kan lura mig att någon, någonsin fått jobb som direkt resultat av att gå dit. De har aldrig motiverat någon till att söka jobb. De är några av vårt samhälles största iglar som sitter och skrattar åt  "arbetslösa loosers som tror de kan göra vad de vill" samtidigt som de sörplar i sig surt kaffe med sina kollegor på eftermiddagsfikan. Aldrig någonsin har en arbetsförmedlare rekommenderat en musiker att söka stipendier och hjälp från olika kulturinstitut. Trots att det finns att få. De är okunniga, bittra äckel, utan samhällspatos, den värsta sorten. Som ändå med varje steg hem från jobbet känner att de gjort skillnad i världen.

Att jag inte klarar en så enkel sak som att gå dit och anmäla mig gör att jag i samhällets ögon lätt skulle kunna slussas in i psykvården. Ett självmordsförsök på det här så är det inte många månader kvar tills jag vaknar av lite överasknings HORSE insprutat i min skinka. Vaknar av nålstick, öppnar ögonen, ser pundarn som är intagen i rummet brevid stå och le vid min sängkant samtidigt som jag försvinner bort.

Men jag vägrar se mig själv som svag. Jag vet vilken styrka jag bär på. Det handlar om vilken sten man vill lyfta. För någon vars högsta dröm är att bli världens starkaste man skulle jag påstå att den tyngsta stenen han någonsin lyft var den överlägset lättaste. Jag är inte en person som backar för något svårt eller tungt. Men det ska finnas en belöning. För nog för att livet är fullkomligt meningslöst utifrån sett, så vill jag ha belöning i förstaperson. Även om man inte blir världens starkaste man. Så är inte alla stenar på vägen till den tyngsta särkilt tunga heller. Allt är en del av en helhet. Ett vandrande knippe inspiration.

En dag till skiter jag i mina ärenden, jag går ut i solen med en flaska vatten och fortsätter läsa.

I övrigt är filmen 25th hour en rätt tråkig film. Uppenbart screenad inför folk och ändrad på. Eller bara från början skriven bara av pengar. usha. det gör ont att se skådisar som edward norton och rosario dawson göra sitt bästa efter ett tråkigt manus. Hoppas de fick mycket betalt iaf.

Kommentarer
Postat av: amanda.

gillar bloggen skarpt killar!

2009-06-08 @ 22:12:57
URL: http://klappklapp.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0