Digga läget
Det är en kliché alltihop. Skrota dina tankar och börja om. Kommer orden? På beställning. Gör något bra. Säg något roligt. Se snygg ut. Ajajaj.
Vi skiter i det där och bara kör istället. Ge mig ett funky beat, better than a junky treat. Om du orkar, tills du storknar. YEAH.
Menlös dag det här... Vill spela osv.
Vi skiter i det där och bara kör istället. Ge mig ett funky beat, better than a junky treat. Om du orkar, tills du storknar. YEAH.
Menlös dag det här... Vill spela osv.
Grizzly Bear och The Wolf Verine
Grizzly bear har lagt upp en video på youtube (tack hasse) och det tänker jag fira med att bädda in den här.
Det kanske blir tjatigt men se The Wolf Verine om du får chansen. Herrejävlar va det small till igår. Blev översköljd av känslor och håret reste sig över hela ryggen. Postmannen tappade greppet fullständigt. Jag gick därifrån helt stum. Det tog säkert en timma efter jag lagt mig i mörkret innan jag somnade för min hjärna låg och gick igenom riff, textrader och övergångar från giget.
Det kanske blir tjatigt men se The Wolf Verine om du får chansen. Herrejävlar va det small till igår. Blev översköljd av känslor och håret reste sig över hela ryggen. Postmannen tappade greppet fullständigt. Jag gick därifrån helt stum. Det tog säkert en timma efter jag lagt mig i mörkret innan jag somnade för min hjärna låg och gick igenom riff, textrader och övergångar från giget.
Betyder detta något för dig?
roaming in the midnight air
pink eye stare, and falce accusations
rodney king, and fare shares
soon forgotten, new alligations
active lives needs new attention
crying from a hospital bed
medication. we need medication
to forgo the future, the passed
your glasses never gave you away
neither did that beard
weirdly intresting enough for cancer.
die my darlings, as you see fit
hey, whatever way possible
choke on that bat, come on
take a picture of all this dread
make a profit, you saw the dollar
make a show, make a living
feed off the need for vicariosity
it's been a bad few days. but you know how tears sell
mmm ooze. crawling onto my hardwood floor
pink eye stare, and falce accusations
rodney king, and fare shares
soon forgotten, new alligations
active lives needs new attention
crying from a hospital bed
medication. we need medication
to forgo the future, the passed
your glasses never gave you away
neither did that beard
weirdly intresting enough for cancer.
die my darlings, as you see fit
hey, whatever way possible
choke on that bat, come on
take a picture of all this dread
make a profit, you saw the dollar
make a show, make a living
feed off the need for vicariosity
it's been a bad few days. but you know how tears sell
mmm ooze. crawling onto my hardwood floor
Oh well, Ok
Det känns ledsamt att ju mer jag lär mig, ju fler insikter jag kommer till, så tar det mig längre ifrån gemenskap och förståelse. Det borde varit tvärt om. För mitt område är människor, och delområdena som musik och film är sånt som alla människor gillar. Ändå glider jag längre och längre ifrån de flesta jag träffar.
Det är ju lätt att börja fundera i banan "är jag verkligen då på väg åt rätt håll". Men det gör inte jag. Min väg är självklar. "A path is formed by laying one stone at a time".
Så reser jag mig upp och går. Precis den sekund jag inser att gränsen är nådd så står jag redan upp. Redo att lägga en ny sten framför mig.
Jag är dryg för jag vill inte diskutera paradise hotel. Och din förstoppade människosyn och generella inställning till livet får mig att känna mig så ensam. Jag är så sjukt inte med på det du säger att jag blir stum. Jag får gå hem och prata med min blogg istället. Va i helvete. Vad fan är det här?
Jag insåg just att det har vart såhär sålänge jag kan minnas. När jag var liten blev jag alltid förbannad att det aldrig var någon som ville prata när saker väl blev intressanta. Precis som att de antog att jag inte hade något att säga på området. Nu är de snarare rädda för vad jag har att säga. Jag klagade alltid till mamma att "vuxna" inte förtjänade någon respekt om de inte gav någon. Inget har väl förändrats. Nu är jag "Vuxen". Jag ger alla chansen att prata på. Det är sällan värt det men tack till er som bryter trenden.
Det känns som jag sitter fast i ett ruttet träsk.
Vad det gäller musik jag aldrig hört förr som jag kan uttala mig om för dagen kan jag väl passa på att funeral mist är precis så spännande som det låter.
Det är ju lätt att börja fundera i banan "är jag verkligen då på väg åt rätt håll". Men det gör inte jag. Min väg är självklar. "A path is formed by laying one stone at a time".
Så reser jag mig upp och går. Precis den sekund jag inser att gränsen är nådd så står jag redan upp. Redo att lägga en ny sten framför mig.
Jag är dryg för jag vill inte diskutera paradise hotel. Och din förstoppade människosyn och generella inställning till livet får mig att känna mig så ensam. Jag är så sjukt inte med på det du säger att jag blir stum. Jag får gå hem och prata med min blogg istället. Va i helvete. Vad fan är det här?
Jag insåg just att det har vart såhär sålänge jag kan minnas. När jag var liten blev jag alltid förbannad att det aldrig var någon som ville prata när saker väl blev intressanta. Precis som att de antog att jag inte hade något att säga på området. Nu är de snarare rädda för vad jag har att säga. Jag klagade alltid till mamma att "vuxna" inte förtjänade någon respekt om de inte gav någon. Inget har väl förändrats. Nu är jag "Vuxen". Jag ger alla chansen att prata på. Det är sällan värt det men tack till er som bryter trenden.
Det känns som jag sitter fast i ett ruttet träsk.
Vad det gäller musik jag aldrig hört förr som jag kan uttala mig om för dagen kan jag väl passa på att funeral mist är precis så spännande som det låter.
Satans veckodagar
Helgen var sjukt nice. Jag saknar den väldigt mycket. Jag vill hänga i repan med john, dricka gin och röka gula blend, harva kraut och skrika som en indian.
Pengarna rullar fan in sjukt långsamt. Men jag vill bli skuldfri och köpa massa skit. Fan va drygt det är bara. Massor av stress och ont i magen. Kvällarna går bara ut på att försöka pusta ut. Sen vips så är klockan 12 och det är dags att sova inför en ny dag av samma skit igen.
Tänk om vi kunde införa en fristående "Musikskatt". Alla som vill göra musik har 3 år på sig med 15 000 i månaden att spotta ur sig en timma ljud. Om man lyckas med det. Oavsett hur det låter får man förlängt med ett år och press på att få ur sig en timma till.
Varför har vi ett samhälle där nästan ingen får uppnå sina mål och drömmar? Alla mår skit. Jävla gubbar.
Pengarna rullar fan in sjukt långsamt. Men jag vill bli skuldfri och köpa massa skit. Fan va drygt det är bara. Massor av stress och ont i magen. Kvällarna går bara ut på att försöka pusta ut. Sen vips så är klockan 12 och det är dags att sova inför en ny dag av samma skit igen.
Tänk om vi kunde införa en fristående "Musikskatt". Alla som vill göra musik har 3 år på sig med 15 000 i månaden att spotta ur sig en timma ljud. Om man lyckas med det. Oavsett hur det låter får man förlängt med ett år och press på att få ur sig en timma till.
Varför har vi ett samhälle där nästan ingen får uppnå sina mål och drömmar? Alla mår skit. Jävla gubbar.
Gin
Igårkväll sammanstrålade jag, Adam K och John K hemma hos sistnämnde. Vi drack gin, glögg och vin. Alla ur våra egna glas. Där alkoholen rann ner formades ord som möttes och dansade med stor passion. Vi diskuterade världens framtid ur olika perspektiv, från ett globalt ner till våra egna personliga.
Vår ambition var att gå ut på lokal. Men ingen ville titta på klockan. Slutligen klämtade alla klockor 2 och vi gav oss ut i kylan. Vi hade en destination. Men vi fastnade där ute. Jag gav upp först med magsmärtor och bristande morale. Jag gick hem. sjöng igenom några låtar för jag råkade tänka "undra om jag kan spela min skit såhääär full". Sen krashade jag ner i min säng som till min milda förvåning förvandlats till en karusell.
Jag föreställer mig att resterande deltagare i natten stod och sjöng "No Quarter" tillsammans.
Idag betalar jag för igår. Och det är det värt.
Vår ambition var att gå ut på lokal. Men ingen ville titta på klockan. Slutligen klämtade alla klockor 2 och vi gav oss ut i kylan. Vi hade en destination. Men vi fastnade där ute. Jag gav upp först med magsmärtor och bristande morale. Jag gick hem. sjöng igenom några låtar för jag råkade tänka "undra om jag kan spela min skit såhääär full". Sen krashade jag ner i min säng som till min milda förvåning förvandlats till en karusell.
Jag föreställer mig att resterande deltagare i natten stod och sjöng "No Quarter" tillsammans.
Idag betalar jag för igår. Och det är det värt.
Bind mig, älska mig
Blev kvällens film. Gjord av Almodovar så sätt igång fördomscentrat. Sex, svett och sexiga män?
Nja! Det är klassiskt europeiskt foto. Ljuset är acceptabelt. Ingen större finesse där. Fotot är stabilt men lite intetsägande. Gillar inte riktigt hans färgkomposition och location spottingen utomhus känns slarvig.
Detta till trots är det en ganska charmig film. Antonio Banderas är lysande som kompromisslös samhällsfrämling. Och den taniga lilla damen är även hon trovärdig. De enda gångerna man tappar kontakt med karaktärerna är när manuset brister. Detta vägs upp av charmiga biroller som tyvärr glöms bort under stora delar av filmen.
Tyvärr är konceptet uppenbart redan i titeln och det blir lika förutsägbart som att analysera en dansbandslåt. Det är en väldigt kort film så utrymmet till att ge karaktärerna djup känns lite kompromissat.
Jag vill påpeka att jag inte tror att filmen någon gång försöker vara ett mästerverk. Och därför vill jag ge några stora plus till att den faktiskt finns. Det är en skön film. Se den.
"Kommer du stanna eller fly?"
"Jag vet inte... bind mig!"
Givetvis blev jag hecklad på msn av Johan 'lördag' Lydén. Utdrag från det hittar ni i uralbergen. HÄR
Nja! Det är klassiskt europeiskt foto. Ljuset är acceptabelt. Ingen större finesse där. Fotot är stabilt men lite intetsägande. Gillar inte riktigt hans färgkomposition och location spottingen utomhus känns slarvig.
Detta till trots är det en ganska charmig film. Antonio Banderas är lysande som kompromisslös samhällsfrämling. Och den taniga lilla damen är även hon trovärdig. De enda gångerna man tappar kontakt med karaktärerna är när manuset brister. Detta vägs upp av charmiga biroller som tyvärr glöms bort under stora delar av filmen.
Tyvärr är konceptet uppenbart redan i titeln och det blir lika förutsägbart som att analysera en dansbandslåt. Det är en väldigt kort film så utrymmet till att ge karaktärerna djup känns lite kompromissat.
Jag vill påpeka att jag inte tror att filmen någon gång försöker vara ett mästerverk. Och därför vill jag ge några stora plus till att den faktiskt finns. Det är en skön film. Se den.
"Kommer du stanna eller fly?"
"Jag vet inte... bind mig!"
Givetvis blev jag hecklad på msn av Johan 'lördag' Lydén. Utdrag från det hittar ni i uralbergen. HÄR
Under The Sycamore Trees
Osämjan ligger där bakom och vilar. Jag har alltid vägrat låtsas. Men jag har aldrig trott på att göra mig ovän i onödan. Jag försöker välja mina ord. Men tycker jag att du ger mindre än du tar så kommer du förhoppningsvis märka det.
Dagarna är både lätta och tunga. Boxningssäckar är inte mina vänner. Hånar mig själv för varje gång jag gnällt över att behövt packa guitar hero på cdon. 40kg och otympligt som fan. Nu ska det iväg 60 stycken till Danmark. Och det står även mellan mig och en annan snubbe att dra lott om att köra ner skiten i skåpbil. Så nu vet ni det.
Tur att jag har Nick Drake som kan trösta mig om kvällarna. Jag har även odlat fram en kärlek till vitlök och att duscha i onödan. Allt för att bli lite piggare.
Det har vart lite gött jammin' det senaste. Bjuds det på mer må ni tro?
Sannerligen Eder
Jonas
Dagarna är både lätta och tunga. Boxningssäckar är inte mina vänner. Hånar mig själv för varje gång jag gnällt över att behövt packa guitar hero på cdon. 40kg och otympligt som fan. Nu ska det iväg 60 stycken till Danmark. Och det står även mellan mig och en annan snubbe att dra lott om att köra ner skiten i skåpbil. Så nu vet ni det.
Tur att jag har Nick Drake som kan trösta mig om kvällarna. Jag har även odlat fram en kärlek till vitlök och att duscha i onödan. Allt för att bli lite piggare.
Det har vart lite gött jammin' det senaste. Bjuds det på mer må ni tro?
Sannerligen Eder
Jonas
Slow Songs For a Sick Kid
Det är höst. Snart vinter. Sjukdomar sprider sig via dörrhantag och många av er kommer ligga hemma några veckor. För oss alla har jag filat lite på en playlist till alla er sjuka barn. I dagar av snor, hosta och rädsla för grisflunsan så trösta er.
Slow Songs For a Sick Kid
Slow Songs For a Sick Kid
Zen, eller vad ni kallar ondska
Väldigt mycket kultur handlar om hur mycket lättare livet blir när man lär sig ta ansvar för sina egna handlingar. Men varför har vi byggt ett samhälle där alla andra ska ta ansvar för just dina handlingar? Alla ska kollektivt vara varandras förmyndare.
Jag tror det beror på att ni är sånna självrättfärdiga, uttråkade jävla as. Ni har så jävla tråkigt att det enda sättet att få bort fokus från vilka jävla själlösa svarta hål till människor ni är, är att försöka hjälpa andra i nöd. Människor som uppenbart själva satt sig i sina egna situationer. Som aldrig kommer lära sig ta ansvar för någonting tills den dagen de inser att alla är fullkomligt likgiltiga inför allt de har att ta och tillföra världen.
Ni diskuterar alltid efter ett perspektiv där människoliv har värde. Vart ligger er faktagrund för det? Alltid denna desperata utgångspunkt där ni rent rationellt måste ha mening, värde och struktur. Enda anledningen till att ni drömt ihop det där är att ni är fullkomligt livrädda för att allt som existerar kanske bara är ett hav av kaos där ingenting någonsin spelat någon roll för någon, eller något. Är det verkligen så jävla farligt?
Kanske är det dags för många av er att inse att även om livet är lika meningslöst som när någon sitter och bränner tändstickor av ren uttråkning, så kan saker kännas helt ok. Ni behöver inte altruism, religion, samhälle, makt eller vardagsdrama. Kanske behöver ni bara sätta er ner och vara ok med att bara existera. Kanske då kan ni inse vilka äckliga jävla monster ni är som hela tiden sätter er över och ska bestämma över andra människor. Varenda jävla dag i era patetiska liv.
Jag tror det beror på att ni är sånna självrättfärdiga, uttråkade jävla as. Ni har så jävla tråkigt att det enda sättet att få bort fokus från vilka jävla själlösa svarta hål till människor ni är, är att försöka hjälpa andra i nöd. Människor som uppenbart själva satt sig i sina egna situationer. Som aldrig kommer lära sig ta ansvar för någonting tills den dagen de inser att alla är fullkomligt likgiltiga inför allt de har att ta och tillföra världen.
Ni diskuterar alltid efter ett perspektiv där människoliv har värde. Vart ligger er faktagrund för det? Alltid denna desperata utgångspunkt där ni rent rationellt måste ha mening, värde och struktur. Enda anledningen till att ni drömt ihop det där är att ni är fullkomligt livrädda för att allt som existerar kanske bara är ett hav av kaos där ingenting någonsin spelat någon roll för någon, eller något. Är det verkligen så jävla farligt?
Kanske är det dags för många av er att inse att även om livet är lika meningslöst som när någon sitter och bränner tändstickor av ren uttråkning, så kan saker kännas helt ok. Ni behöver inte altruism, religion, samhälle, makt eller vardagsdrama. Kanske behöver ni bara sätta er ner och vara ok med att bara existera. Kanske då kan ni inse vilka äckliga jävla monster ni är som hela tiden sätter er över och ska bestämma över andra människor. Varenda jävla dag i era patetiska liv.
